Vid flera tillfällen har politiker försökt avskaffa Kristi himmelfärd som helgdag. Nils-Arvid Bringéus skriver:
Vid riksdagen 1815 yrkade man också på att Kristi himmelsfärdsdag skull indragas, och senare under 1800-talet framfördes upprepade förslag att förlägga den till en söndag. Senast 1968 föreslog 1963 års arbetstidskommitté att flytta Kristi himmelsfärdsdagen till påföljande lördag.
Eftersom Kristi himmelsfärdsdag är knuten till den kristna påsken infaller den inte på samma datum från år till år utan 39 dagar efter påskdagen. Och i år (2009) blir det 21 maj.
Kort svar: Kristi himmelsfärdsdagen infaller alltid på en torsdag eftersom det är fyrtio dagar efter påsk. Påskdagen räknas som dag ett och är alltid på en söndag.
Enligt Apostlagärningarna 1 gick Jesus runt på jorden i fyrtio dagar efter att han uppstått:
Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. …/
När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.
Eftersom Jesus visade sig för sina lärjungar under fyrtio dagar räknar man påskdagen som den första dagen och därmed kommer firandet av själva himmelsfärden att inträffa 39 dagar efter påskdagen.
Kort svar: Långfredagen har fått sitt namn eftersom den enligt kristen tradition var den dag Jesus korsfästes. Fredagen var således en lång och besvärlig dag för Jesus där han hängde på korset.
Då det redan hade blivit kväll – det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten (Mark 15:42)
Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. (Luk 23:54)
Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten (Joh 19:31)
Nästa dag – det var dagen efter förberedelsedagen – gick översteprästerna och fariseerna tillsammans till Pilatus (Matt 27:62)
Att det skulle ha varit på en fredag som Jesus korsfästes stämmer dock inte överens med två andra uppgifter från Bibeln. Nämligen 1) att Jesus låg skulle vara död i ”tre dagar och tre nätter” samt 2) att Jesus grav var tom ”i gryningen den första veckodagen”.
Skall Jesus varit död i tre dagar och tre nätter samt ha uppstått på en söndag är det svårt att få ihop det med att han korsfästes på en fredag. Olika teorier finns för att förklara denna motsägelse.
Att kalla fredagen i stilla veckan för långfredagen går tillbaka till 1200-talet. I Västgötalagen kallas dagen för ”langa freadagher”. Sammansättningen ”långfredag” finns däremot belagt i svenskan sedan åtminstone 1500-talet, ibland som långefredag eller långafredag. Att dagen kommit att kallas långfredag förklaras av Sven Bealter så här:
Hos oss kallas Christi lidandes dag Långfredag; eme dan den Fredagen varit lång och besvärlig för vår Frälsare, och Gudstiensten, tillika med Fastan, hölts då längre, än på andra dagar.
I många länder är långfredagen inget särskilt stor dag. Det har den dock varit i Sverige. Nils-Arvid Bringéus skriver:
Det kan mot bakgrund av det sentida långfredagsfirandet förefalla egendomligt att dagen i äldre tider knappast skilde sig från övriga vardagar,
Det var först i slutet av 1600-talet som dagen blev helgdag och därefter ökade dess betydelse successivt. Inge Löfström:
I somliga länder markeras långfredagen inte som en särskilt stor helgdag. Det var på grund av pietismens betonande av Jesu försoningsdöd som långfredagen fick en så dominerande roll i vår tradition.
Kort svar: Att våffeldagen infaller 25 mars beror dels på att den 25 mars kallats våffeldagen efter ett slarvigt uttal av vårfrudagen (Jungfru Marie bebådelsedag) och dels på att det fanns riklig tillgång på ägg eftersom det ofta var fasta dem 25 mars.
Att våffeldagen kommit att infalla den 25 mars förklaras ofta med att det är den folkliga benämningen på Jungfru Marie bebådelsedag – vårfrudagen – som slarvigt uttalat kommit att bli våffeldagen. Enligt bl.a. Jan-Öyvind Swhan så beror det på en språklig detalj:
Vårfrudagen förvanskades i många mellansvenska dialekter till Vafferdagen, ty i de delar av Sverige där man använde s.k. tjocka l och r var det lätt att glida över från Vafferdagen till Vaffeldagen, och vaffel var en äldre form av ordet våffla och därmed var en bestående matassociation bildad.
Slå tree Egg sönder uthi een skål/ och strö theruppå 1/4 Marker stött Sucker/ rör tilsamman och lägg ther til 1/4 Marker grant Hwetemiöl/ tillijka med 2. Lodh smält Smör/ som är färskt och osaltat/ slå thet ihop medh een skiedh eller wijsp/ och om blandningen tyckes wara för tunn/ så kasta ännu uthi henne någhot Sucker och lijtet Miöl at hon blifwer tiock.
Våffeldagen har fått sitt namn av ett slarvigt uttal av vårfrudagen, alltså Jungfru Marie bebådelsedag. Säger du vårfrudagen snabbt blir det lätt våfferdagen och i de delar av landet där man talar med tjocka r och l är det lätt att glida över i våffeldagen.
Jungfru Marie bebådelsedag är alltid 25 mars (nio månader före firandet av Jesus födelse – 25 december). Enligt traditionen var det då som jungfru Maria fick veta att hon var havande med Jesus. Att man valde just 25 mars har samband med att våren börjar och då tedde det sig logiskt att fira tillblivelsen av Jesus just denna dag eftersom vi går mot ljusare tider (jmfr Jesus som “världens ljus“)
Sedan 1953 är 25 mars inte längre någon röd dag i den svenska almanackan. Istället är det den söndag som infaller närmast 25 mars (i år – 2009 – 22 mars) som bör namnet Jungfru Marie bebådelsedag. Den 25 mars bär istället namnet Marie bebådelsedag och det är då man enligt traditionen skall äta våfflor.
För den som vill göra det enkelt för sig är det bara att titta i en almanacka och där konstatera att påskdagen 2009 infaller söndagen 12 april. För den som vill räkna ut när påsken är då blir det svårare.
Att räkna ut när påsken infaller ett visst år är en mycket komplicerad uträkning. En vanlig (mentyvärrfelaktig) minnesregel är att ”påskdagen är den söndag som följer närmast efter den första fullmånen efter vårdagjämningen”. De allra flesta år stämmer regeln, men eftersom regeln inte är korrekt är det vissa år som den inte stämmer.
Anledningen till att den kristna kyrkan valde just den här metoden att bestämma datumet för påsken grundar sig i en vilja att det judiska påskfirandet och det kristna inte skulle hamna på samma dag.
Men när tiderna blev bättre blev bullarna större och ändrade form. Så här skriver Widell:
Den runda större bullen kom till när tiderna var bättre och tillgången på vetemjöl ökat. Sockret fanns nu till ett mer rimligt pris och ingick i vetedegen i början av 1700-talet.
Att semmelbullen blev rund och sötad beror alltså på ekonomiska förändringar i samhället. Dock skall det påpekas att seden att äta semlor eller fastlagsbullar inte var någon allmänt förekommande sed i Sverige på 1700-talet, förutom i de sydliga landskapen. I övriga Sverige var det främst en sed för de högre klasserna. Så här skriver Bringéus:
Att fettisdagsbullar, bakade av vetemjöl, inte förekom i övre Sverige är naturligt. Vete odlades främst i de sydsvenska slättbygderna och även där i obetydlig utsträckning.
I norra Sverige var det kornmjölet som var dominerande och på det kan man inte baka bullar eftersom det innehåller för lite gluten. Därför bakades inga vetebullar i de breda folklagren.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap.
Kort svar: Från början var hetvägg en översättning av tyska Heisswecken som betyder ”varma kilar”. I dag betyder hetvägg oftast att äta en semla med varm mjölk och kryddor.
Hetvägg är ett av alla namn på det som de flesta idag kallar semla. Men varifrån kommer ordet hetvägg? Som så många av de svenska traditionerna är det från Tyskland.
Från medeltiden finns en rad belägg för att det i Tyskland, Danmark och Skåne åts något som på tyska kallades Heisswecken. Översatt till svenska blir det ”varma kilar”.
Wecken?
”Wecken” syftar förmodligen på den form som bröden hade. De var alltså kors- eller kilformade (inte runda som nu) och formen skvallrar om att bröden hade en religiös betydelse under medeltiden. Så här skriver Harrison och Ulvros:
Korsformade bröd, eller bröd med kors som mönster, var vanliga och kan knytas samman med att bröd rent allmänt förknippades med fruktbarhet och det gudomliga.
Heiss?
Vad gäller förledet – ”heiss” – är det något mer oklart vad som åsyftas. En teori är att Heisswecken påminner om bröd som bakats utan jäst eller surdeg och därför snabbt blir oätliga om de inte äts varma.
Heiss i Heisswecken skulle alltså syfta på att man åt bröden varma. Bringéus menar dock att det inte är en förklaring som övertygar då skillnaderna mellan Heisswecken och bröd utan jäst eller surdeg är stora.
Vi vet att man åtminstone sedan 1600-talet har ätit bröden med varm mjölk eller smält, varmt smör. Således kan heiss istället syfta på att man åt bröden med varm mjölk. Bringéus skriver:
Att fastlagsbröden ätits varma redan under medletiden antyder belägg för ordet ”Heisswecken” i en köksbok från ett hospital i Hamburg 1457. Den varma mjölken eller smöret har naturligtvis också bidragit till att göra bröden lättätna.
Hetvägg?
Till svenska språket översattes Heisswecken till hetvägg och finns belagt första gången 1689. Varför det blev just hetvägg (Wecken kan betyda både kil och vägg) är oklart.
När vi i dagligt tal använder hetvägg i svenskan är det främst att äta semla i en tallrik med varm mjölk kryddat med ex kanel som åsyftas. SAOB förklarar ”hetvägg” så här:
maträtt bestående av (fyllda) vetebullar med varm mjölk, som brukar ätas på fettisdagen eller vissa dagar (i synnerhet måndagar eller tisdagar) i fastan
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2009-02-19)
Källor:
Bringéus, Nils-Arvid. ”Fastlagsbullarna och deras föregångare”. Ur Gastronomisk kalender 1978. Årgång 18. Stockholm. Nordstedts 1977.
Harrison, Dick och Eva Helen Ulvros (2003) Historiebok för kakälskare Historiska Media
Nu började i gamla tider den traditionella botgöringsperioden, då de som syndat och skulle göra bot beströddes med aska på huvudet. Sedan drevs de symboliskt ut ur gemenskapen, för att återupptas igen på skärtorsdagen.
”Askonsdag” kommer alltså från traditionen att strö aska över sig i början av fastan för att på så vis rena sig från synder, man kunde även ta aska och rita ett korts i pannan. Att man strör aska på sig i syfte att göra bot är en urgammal sed som bl.a. finns beskriven i Daniels bok:
Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska.
Skrivet av: Mattias Axelsson gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2009-02-16)
Kort svar: Semla kommer av latinets simila (det fina mjölet). Att semla slagit ut andra benämningar på bakverket beror troligtvis på att konditorierna på så vis kan sälja semlan under en längre period än bara fastlagen eller fettisdagen.
Ordet ”semla” kommer från latinets ”simila” och tyskans ”semel”, som betyder fint vetemjöl. Det fina vetemjölet var det som användes när man bakade fastlagsbullarna som skulle ätas under fastlagsfirandet. Det fina vetemjölet var något som annars bara användes undantagsvis i det gamla bondesamhället.
Angående namnet så påpekar Nordiska Museet att ”från 1800-talets mitt är den vanligaste beteckningen på hetvägg fettisdagsbulle eller fastlagsbulle. I dag kallas fettisdagsbullar vanligtvis för semlor.”
Att ordet ”semla” konkurrerat ut de övriga orden förklarar Nils-Arvid Bringéus med konditoriernas ökade roll i tillverkningen av semlor. Undersökningar pekar tydligt på att under förra seklet första hälft sjönk andelen svenskar som bakade sina egna semlor drastiskt, samtidigt som konsumtionen av konditoribakade semlor ökade.
Eftersom den fanns en stor efterfrågan på semlor ville konditorierna så klart sälja mer och genom att istället för fettisdags- eller fastlagsbulle använda ordet semla frikopplades bakverket från själva fastlagen eller fettisdagen. Genom att använda ordet semla kunde konditorierna alltså sälja fler semlor under längre tid. Så här skriver Bringéus:
Utan tvekan är det genom bageriernas och konditoriernas marknadsföring som beteteckningen ”semla” blivit allt vanligare även i de delar av landet där ordet saknar tradition.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2009-02-16, uppdaterad 2023-02-03)
Källa: Bringéus, Nils-Arvid. ”Fastlagsbullarna och deras föregångare”. Ur Gastronomisk kalender 1978. Årgång 18. Stockholm. Norstedts 1977.
Högtider och traditioner 