Kort svar: Ska man följa den kristna traditionen är det först på påskdagen man säger ”Glad Påsk!”, men självklart är det upp till var och en vilken dag man vill önska glad påsk.
Det är först på påskdagen – uppståndelsedagen – som den kristna påsken blir en glädjens högtid. Så här skriver Martin Maxén och Helena Waldetoft Lindroth
Påsken blir ”glad” först på påskdagen. Att säga ”Glad Påsk” när Jesus hänger på korset är egentligen konstigt, ”God Helg” passar bättre före påskdagen
Kort svar: Kristna firar påsk eftersom de tror att Jesus korsfästes, dog och uppstod under påskfirandet i Jerusalem runt år 30 evt och Jesus död och uppståndelse spelar en central roll i den kristna tron.
Påskfirande i Sverige på 2000-talet har en rad inslag som inte alls har med kristendomen att göra – påskharen, påskgodis och påskkärringar för att nämna tre. Dock är påsken i betydligt större utsträckning än julen fortfarande förknippad med sitt kristna ursprung.
För kristna är påsken den i särklass viktigaste högtiden eftersom det är då man högtidlighåller Jesus lidande och död på korset (på långfredagen) samt firar hans uppståndelse (på påskdagen).
Jesus (om man ska utgå ifrån det som står i evangelierna) firade sin sista judiska pesach i Jerusalem. Att han och hans lärjungar firade pesach beror helt enkelt på att de var judar. Berättelse om det sista firandet i Jesus liv kallas för passionsberättelsen – från intåget i Jerusalem på en åsna, via Judas förräderi och döden på korset, till uppståndelsen på tredje dagen.
Varför är då denna historia om Jesus så central för kristna? Så här förklarar prästen Joel Ingmarsson:
Men på korset hände något helt avgörande. När synden kom in i världen blev förbindelsen bruten mellan Gud och alla människor. Det uppstod ett stort gap. Jesu viktigaste uppgift var att bygga en bro mellan himmelen och jorden, mellan oss och Gud. När Jesus dör på korset blir han själv bron till Gud för oss. Genom tron på Jesus får vi del av detta.
De första kristna var också, liksom Jesus och hans lärjungar, judar och levde i en judisk miljö. De fortsatte att fira samma högtider, men gav dem en ny innebörd. Påsken firades alltså på samma sätt, men nu med Jesus död och uppståndelse i fokus snarare än Exodusberättelsen.
Det var först när kristendomen spred sig utanför Palestina in i Romarriket som det började höjas röster för att det judiska arvet skulle bort. Och vid konciliet i Nicaea år 325 bestämdes bland mycket annat att den kristna påsken aldrig skulle infalla samtidigt som den judiska. Därför infaller den kristna påskdagen den första söndagen efter påskfullmånen. På så vis firades Jesus uppståndelse på Påskdagen alltid på en söndag till skillnad från den judiska påsken som kan infalla under vilka veckodagar som helst.
Under de århundraden som gått sedan konciliet i Nicaea har mycket förändrats – både i kristendomen som tro men också i hur vi firar påsk i olika delar av världen. Centralt för troende kristna är dock fortfarande tron på att Jesus död på korset har central betydelse för mänskligheten. Därför firar kristna påsk.
Kort svar: Påskharen introducerades i Sverige vid slutet av 1800-talet och fick sitt genombrott under 1930-talet.
Många av de traditioner som är förknippad med påsk har ingenting med vare sig det judiska eller det kristna ursprunget att göra – ett av dessa exempel är påskharen.
Likt många andra traditioner (ex. midsommarstången) som introducerats i Sverige utifrån så kommer påskharen ifrån Tyskland. I de sydvästra delarna av Tyskland är påskharen känd sedan 1600-talet. Harens roll i påskfirandet kan till viss del liknas vid jultomtens roll i julfirandet. På samma sätt som jultomten blivit en gåvogivare var det påskharen som delade ut påskägg med godis.
Till Sverige kom påskharen med tyska immigranter under slutet av 1800-talet. Första gången som ordet ”påskhare” förekommer i svensk tidningstext är 1878. Det är Mareiestads Tidning som har översatt en tysk text:
Påskharen som skänker barnen de målade äggen och bringar de äldre presenter
Ett annat tidigt belägg är från Tiden 1894 där författaren citerar tysken Broackhaus:
en symboliska ätningen af påskägg och påskhare, symboler af fruktbarhet, har bibehållit sig ända till vår tid
Även när Sydsvenska Dagbladet den 10 april 1901 skreiver om påskharen är det utifrån referenser till det tyska bruket:
Denna tyska påskhare överträffar dem dock alla [märkvärdiga djurföreteelser]. Enligt folktron och gammal traditioner kommer han hvar påskdag och medför åt barnen färgade ägg eller, om han är mycket nådig, små gåfvor.
Till en början var det främst tyska barn som använde sig av påskharen men under 1900-talet växte sig traditionen in även i de svenska hemmen. Påskkortens intåg i Sverige lär ha bidragit till påskharens ökade popularitet. När Martin P:n Nilsson i sin bok Årets folkliga fester ska beskriva påskharen blir det så här:
Man säger att påskharen har lagt äggen. Många spekulationer har företagits över detta märkliga djur: jag vet ingenting om honom men förmodar, att han på något sätt är släkt med en annan märklig harart: mjölkharen
Vid en sökning i de två stora rikstidningarnas (DN och SvD) arkiv är de tidigaste beläggen 1 april 1928 (DN) och 23 mars 1913 (SvD). I SvD är det ett referat ifrån Nordiska Museets påskfriande 1913 som är det tidigaste belägget:
Den tyska påskharen är naturligtvis med samt ägg, som ropa ett glatt kuckeliku och andra nöjsamheter.
DN skriver 1928:
Har ni hört talas om påskharen? Jo, det är en trollhare som värper de allra finaste äggen och gömmer dem så väl att barnen ha ett rent fasligt besvär med att få tag i dem.
Illustration ur DN 1928-04-01.
Det stora genombrottet för påskharen, om man utgår från dagstidningarnas arkiv är åren före andra världskriget. Påsken 1939 skriver SvD:
Påskharen, som utomlands spelar samma roll för barnen vid påsk som jultomten vid julen, har nu också kommit till Sverige, och alla känna vi nu igen hans stora glada ögon och hans långa öron?
Från att ha varit en udda företeelse i början av seklet etableras nu påskharen under mellankrigstiden i Sverige.
påskharen, som under de senaste årtiondena börjat företa hemlighetsfulla besök även i de svenska barnkamrarna, enligt vad bilderböcker och och kort intygar.
Det som i många länder, däribland Sverige, kom att innebära ett genombrott i stor skala för den nya seden var att man decennierna kring 1900 började skicka kort med välgångsönskningar till vänner och bekanta vid de stora helgerna. De tidigaste påskkorten i Sverige var inspirerade av de tyska korten och föreställde ofta påskharar
En lite udda detalj är att, när man söker på ”påskhare” i de digitala arkiven, är det en hel del av sökträffarna kopplade till olika recept på hur man tillagar ”påskhare”.
påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, /../ långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen och alla helgons dag
Det är också vanligt hos arbetsgivare att arbetstiden före helgdagar inte regleras i något kollektivavtal alls, och då är det arbetsgivarens policy eller riktlinjer som gäller. Som arbetstagare kan man inte kräva att få vara ledig på dagar före helgdag, om det inte framgår av kollektivavtalet.
Veckan före påskdagen är särskild viktig då dagarna i denna vecka är kopplade till de olika skeendena under Jesus sista dagar enligt evangelierna – från intåget i Jerusalem (firas på palmsöndagen) till uppståndelse (firas på påskdagen). Från mitten av 1800-talet kallas denna vecka för stilla veckan eller dymmelveckan.
Troligtvis härstammar ordet dymmel från det fornordiska dymbil som betyder stum (jämför med engelskans dumb). Dymmel lever kvar i vissa dialekter i orden dymbel eller dymling, som båda betyder träplugg.
Veckan före påsk kallas idag också för påskveckan och är en utomkyrklig benämning på veckan. Påskveckan är, enligt NE.se och Svenska kyrkan, veckan efter påsk – då man enligt kristen tradition firar att Jesus har återuppstått .Så här skriver Svenska kyrkan:
Gudstjänsten på annandag påsk har samma festprägel som på påskdagen. Det gäller även följande söndagar fram till Kristi himmelsfärds dag. Veckan efter påskdagen kallas för påskveckan.
Kort svar:Måndagen före påsk brukar kallas ”blå måndag” eller ”svarta måndag”.
Veckan före påskhelgen brukar kallas stilla vecka eller dymmelveckan och ibland även påskveckan (det senare är dock främst en benämning på veckan efter påsk). Dagarna i stilla veckan har olika namn från palmsöndagen till påskafton.
Måndagen i stilla veckan brukar ofta kallas för ”blå måndag” eller ”svarta måndag”. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn:
Liksom de andra fastlagsdagarnas namn har blå måndag följt med till påskveckan. När den fyllde sin rätta funktion var blå måndag en arbetsfri dag för att alla skulle få tillfälle att äta upp sig inför den stundande fastans vedermödor.
Fastlagen är de tre dagar som kommer före påskfastan – drygt fyrtio dagar före påsk. Namnet på dagarna i fastlagen är fastlagssöndagen, blå måndagen och fettisdagen. Måndagens namn har alltså – som Swahn skriver – följt med ifrån fastlagen till stilla veckan.
På blå måndagen fanns en rad traditioner. Arne Järtelius skriver:
På måndagen, även kallad ”blåmåndag” eller ”svarta måndag”, i dymmelveckan skulle man exempelvis på flera håll i Skåne äta nio sorters kål. Det skulle ge tillräckligt med krafter för att orka med det förestående hårda vårarbetet på gården. I Bohuslän skulle den svarta måndagen användas för att sota skorstenarna, så att de blev vita och fina.
Kort svar: Vårdagjämningen är inte en dag utan en exakt tidpunkt som varierar från år till år, men alltid kring 20 mars. Svensk tid infaller vårdagjämningen 2026 kl. 15:45 den 20 mars.
För att förstå vad vårdagjämningen är måste man veta hur jorden och solen förhåller sig till varandra och vad det har för betydelse. Som bekant rör sig jorden i en bana runt solen (ett år) samtidigt som jorden rör sig runt sin egen axel (ett dygn).
Från jorden ser det ut som om solen rör sig över himlavalvet – från öster till väster. Vid tiden för vintersolståndet går solen upp sent och ner tidigt (på norra halvklotet). Vid tiden för sommarsolståndet råder det motsatta – solen går upp tidigt och ner sent.
Solen rör skenbart sig över himlavalvet – i förhållande till övriga stjärnor – under ett år utefter en bana som kallas ekliptikan. Runt jorden går också den tänkta cirkel som kallas himmelsekvatorn.
Vid de två punkter där ekliptikan och himmelsekvatorn skär varandra infaller dagjämningarna – höstdagjämningen när solen passerar himmelsekvatorn från norr till söder och vårdagjämningen när solen passerar från söder till norr.
Eftersom solen passerar himmelsekvatorn på våren vid en exakt tidpunkt är det den tidpunkten som är själva vårdagjämningen. Och eftersom det är vid en exakt tidpunkt så är det olika tider beroende på vilken tidszon du befinner dig.
Kort svar: Det iranska nyåret (också kallat det persiska nyåret eller nowruz) infaller vid vårdagjämningen. År 2026 är nowruz kl. 15:45 den 20 mars svensk tid.
Enligt den kristna kalendern (som bygger på den gamla julianska kalendern ifrån Romarriket) firas nyår vid skiftet december – januari. Att fira nyårsdagen den 1 januari är märkligt då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit. Mer naturligt hade varit att fira nyår när solen vänder och det blir ljusare (julen), när dag och natt är ungefär lika långa eller när solen står som högst (midsommar).
En kalender som – till skillnad från den gregorianska – följer årets naturlig rytm bättre vad gäller nyår är den iranska.På samma sätt som den gregorianska är den iranska kalendern en solkalender. Så här skriver Lodén (s. 120)
Ett kännetecknande drag för persisk tideräkning är att den i likhet med den gamla egyptiska bygger på solåret. Månen är överhuvudtaget mycket sparsamt omtalad i litteraturen.
Dock har det iranska/persiska året tolv månader som är trettio eller trettioen dagar långa. Den första av dessa heter Feverdin och som Lodén skriver (s. 122)
Man har ett visst stöd för att 1 Fereverdin alltid bör sammanfalla med vårdagjämningen.
Ett skottår betyder att en extra dag läggs till i månaden februari. Att det just är februari månad som är den dag då årets längd regleras kan te sig märkligt, men det är en rest ifrån den gamla romerska kalendern.
Skottdagen har från och med år 2000 flyttats från 24 till 29 februari. Anledningen till att skottdagen varit den 24 är att månaden februari i den julianska kalendern slutade den 23. I flera länder t.ex. England, Tyskland, Italien är skottdagen sedan gammalt den 29 februari, ett internationellt mönster således. Sverige är rätt ensamt om att i gammal romersk anda hållit fast vid den 24 februari.
Genom beslutet i Nicaea blev det nu möjligt att räkna ut i förväg när påsken skulle inträffa. Men det var inte lätt att tolka tabellerna. Det fordrades kunskap om söndagsbokstav och gyllental med mera. Under nästan tusen år förde matematiken i västerlandet en tynande tillvaro. Det fanns egentligen bara ett enda matematiskt problem som behandlades och det var frågan om när påsken skulle infalla.
Grunden för beräknandet av påskens datum är Metons cykel. Metons cykel är en period av 19 år som i sin tur delas upp i 235 synodiska månader (från nymåne till nymåne). Att cykeln är just 19 år beror på att månens faser efter 19 år återkommer på samma datum (ungefär). Är det fullmåne den 21 januari 2000 betyder alltså att det är fullmåne även den 21 januari 2019. Vilket nummer (1-19) ett visst år får räknas ut genom att man delar året med 19 och adderar resten med 1 – s.k. gyllental.
Påskdagen är den söndag som infaller närmast efter den första ecklesiastiska (inte astronomiska) fullmånen efter 20 mars (inte vårdagjämningen). Och i år (2012) är det söndagen den 8 april.
Det var först när kristendomen spred sig utanför Palestina in i Romarriket som det började höjas röster för att det judiska arvet skulle bort. Och vid konciliet i 
Högtider och traditioner 