Kort svar: Nej, 2023 är inte ett skottår.

Ett skottår är ett år med en extra dag i februari. Syftet med skottåren, som infaller vart fjärde år, är att synka almanackan med jordens rörelse runt solen. Ett varv för jorden runt solen är 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder (365,24215 dygn) och kollas för ett tropiskt år. Omloppstiden är alltså nästa sex timmar längre än almanackans år vilket gör att man vart fjärde år lägger in ett extra dygn för att ”komma ikapp”.

Att vi använder oss av skottår och skottdagar går långt tillbaka i tiden – till tiden strax för Kristi födelse. Det var Julius Ceasar som gav i uppdrag åt astronomen Sosigenes att räkna fram en ny och bättre kalender – kallad den julianska – och den började användas år 46 fvt. I den julianska kalenderna infördes en extra dag vart fjärde år, de år som var jämnt delbara med fyra (ex år 32 eller år 1064)

Tyvärr var Sosigenes inte tillräckligt exakt utan utgick från att ett astronomiskt år är 365,25 dagar när det i själva verket är 365,24215 dagar. Skillnaden är inte enorm men på ett sekel så växer felet med nästan ett helt dygn. Så på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

År 2023 är

• inte jämnt delbara med fyra
• inte ett jämnt hundratal

och är således inte ett skottår.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) (2023-02-01)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Kort svar: Att februari är den månad som har minst antal dagar av alla årets månader beror på att februari för väldigt många år sedan var årets sista månad och därmed den månad som man lämpligast la till eller drog bort dagar ifrån.

Ett år är drygt 365 dagar. Det är nämligen ungefär så lång tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen -men bara ungefär. Lite beroende på hur man räknar så tar det 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder för jorden att ta sig ett varv runt solen.

Ett kalenderår måste vara i jämnt antal dagar och eftersom jordens rotation runt solen inte är jämn så har man kalendariskt försökt lösa det här på olika sätt. I den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern la man till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.

Romarriket hade tidigt ett år bestående av tio månader på sammanlagt 304 dagar. Året började med Martius (alltså nuvarande mars) och den tionde och därmed sista månaden var december. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Så småningom tillkom två månader – Ianuarius och Februarius – men året började fortfarande med Martius. De tolv månaderna stämde dock fortfarande dåligt överens med det astronomiska året och man ”utförde emellanåt  en nödtorftig justering genom tillägg av en 13:e månad” (Lodén, s. 97).

Romarna prövade olika mer eller mindre bra (de flesta ganska dåliga) varianter av kalendrar, men det var först när Julius Ceaser år 46 fvt bestämde att året skulle ha 365 dagar med 12 månader. Och vart fjärde år skulle en skottdag läggas till februari. Månaderna var 30 eller 31 dagar långa förutom februari som fick 28 dagar.

Att det var just februari som blev den korta månaden hänger alltså samman med att det länge i det romerska riket var årets sista månad och därmed den som bäst lämpade sig att förlänga eller förkorta.

Så småningom visade det sig att även den julianska kalendern inte var bra nog. Den förflyttade sig ett dygn på 128 år vilket på tusen år blev en dryg vecka. Därför infördes på 1500-talet den gregorianska kalendern som vi idag använder.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2010-02-27

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm