Vem var Mårten och varför äter man gås på hans dag?

Kort svar: Mårten syftar på Martin av Tours, en ungersk soldat som blev biskop i Tours. Legenden säger att Martin inte ville bli biskop och gömde sig. Gässen som han gömde sig hos avslöjade dock honom och därför har man knutit traditionen med gåsätande till hans dag.

Mårten har namnsdag den 11 november, men namnet på dagen syftar på helgonet Martin av Tours som  begravdes just den dagen år 397. Martin har dock namnsdag dagen innan (10 november) och då tänker vi på martinwindow.pngMartin Luther, som för övrigt fick sitt namn just från helgonet Martin (alltså han som vår almanacka firar som Mårten).

Nåväl. Martin av Tours föddes i Ungern och tog värvning i den romerska armén. Under sin soldattid blev han frälst. Efter en rad underverk ville man i Tours ha Martin som biskop, men det ville inte Martin. Därför gömde han sig i en gåsastia. Gässen tyckte dock att Martin var lämpad som biskop och kacklade därför så högt att folk fann Martins gömställe.

Så lyder förklaringen till att Martin av Tours fick gåsen som symbol och varför just hans dag (eller i svenska fall hans afton) blev mårtensgås, alltså den dag då man i Skåne numer äter en massa gäss.

Andra bloggar om: , , , , ,

Källa: Våra högtider av Ingemar Unge

Hur blev mårtensgås en skånsk högtid?

Kort svar: Mårtensgås (eller bara Mårten) började troligen betraktas som en skånsk högtid först på 1800-talet, även om det firats där längre tillbaka i tiden. Troligen var det den rika mängden av gäss i landskapet som gjorde att högtiden den 10 november slog rot i landskapet.

Ingen högtid är väl så intimt förknippad med ett landskap som mårtensgås är med Skåne? Men den har inte alltid betraktats som en specifikt skånsk tradition. Som Björnberg skriver (s. 46):

Mårtensfirande var inte utmärkande för en viss trakt av Sverige eller för ett visst landskap, men ett par notiser från 1700- och 1800-talet antyder att gåsätandet var vanligare söderut i landet.

Det första belägg som finns att man åt gås just kring Mårtendagen (11 november*) i Sverige är från Stockholmstrakten i mitten av 1500-talet. Under de följande seklen var gås en populär rätt i de högre stånden i hela landet, även i Skåne. Gåsen var dyrbar och inget som vanliga bönder hade råd att festa på.

I både Danmark, Frankrike och Tyskland finns äldre uppgifter om gåsätande i november och det troliga är att seden har kommit till Sverige via tyska hantverkare. Hantverksmästare höll nämligen ett gåskalas för sina gesäller just kring Mårten.

Mårten Biskop har kopplats samman med gäss på många olika sätt. Dock kommer gåsens koppling till helgonet Martin av Tours inte förrän på 1100-talet. Att det blev så beror troligen på att tamgåsen var färdig för slakt just i början av november och då passade det bra att knyta gåsätandet till Martins helgondag. Så här skriver Birgitta Björnberg::

Gässen har alltså samband med Martins fest, inte med hans liv.

När gåsgillen började hållas i sydvästra Skåne kring 1800-talets mitt var gåsen en sällsynt fågel i övriga landet. Järnvägen utbyggnad och ökad levnadsstandard i slutet av 1800-talet lär ha bidragit till att exporten av gäss från Skåne kunde ta fart. 

När Mårten nu började firas igen var det med bas i Skåne, vilket gjort att traditionen kommit att betraktas som just skånsk. Som Björnberg skriver:

Den feta fågeln har blivit en symbol för skånsk välmåga och Mårtensfesten inkarnationen av skånsk trevnad och gemytlig samvaro vid ett välförsett bord. 

Därtill bör nämnas att Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons resa på gåsrygg från Skåne över hela Sverige säkert har påverkat vår syn på mårtensgås som en skånsk högtid.

* att mårtensgås firas 10 november och inte 11 november som är Mårtens dag beror på vår förkärlek för att hellre fira aftonen före helgdagen (jmfr med julafton, påskafton och midsommarafton).

PS. Det heter alltså mårtensgås eller helt enkelt Mårten. Dock inte ”Mårten Gås”, vilket är en felaktig benämning på högtiden.

Skrivet av Mattias Axelsson 2007-11-09 (uppdaterad 2019-11-09)

Källor: Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner : årets fester och livets högtider Semic, s. 64′

Björnberg, Birgitta (1968) Mårten Gleerups: Malmö