Hur blev mårtensgås en skånsk högtid?

Kort svar: Mårtensgås (eller bara Mårten) började troligen betraktas som en skånsk högtid först på 1800-talet, även om det firats där längre tillbaka i tiden. Troligen var det den rika mängden av gäss i landskapet som gjorde att högtiden den 10 november slog rot i landskapet.

Ingen högtid är väl så intimt förknippad med ett landskap som mårtensgås är med Skåne? Men den har inte alltid betraktats som en specifikt skånsk tradition. Som Björnberg skriver (s. 46):

Mårtensfirande var inte utmärkande för en viss trakt av Sverige eller för ett visst landskap, men ett par notiser från 1700- och 1800-talet antyder att gåsätandet var vanligare söderut i landet.

Det första belägg som finns att man åt gås just kring Mårtendagen (11 november*) i Sverige är från Stockholmstrakten i mitten av 1500-talet. Under de följande seklen var gås en populär rätt i de högre stånden i hela landet, även i Skåne. Gåsen var dyrbar och inget som vanliga bönder hade råd att festa på.

I både Danmark, Frankrike och Tyskland finns äldre uppgifter om gåsätande i november och det troliga är att seden har kommit till Sverige via tyska hantverkare. Hantverksmästare höll nämligen ett gåskalas för sina gesäller just kring Mårten.

Mårten Biskop har kopplats samman med gäss på många olika sätt. Dock kommer gåsens koppling till helgonet Martin av Tours inte förrän på 1100-talet. Att det blev så beror troligen på att tamgåsen var färdig för slakt just i början av november och då passade det bra att knyta gåsätandet till Martins helgondag. Så här skriver Birgitta Björnberg::

Gässen har alltså samband med Martins fest, inte med hans liv.

När gåsgillen började hållas i sydvästra Skåne kring 1800-talets mitt var gåsen en sällsynt fågel i övriga landet. Järnvägen utbyggnad och ökad levnadsstandard i slutet av 1800-talet lär ha bidragit till att exporten av gäss från Skåne kunde ta fart. 

När Mårten nu började firas igen var det med bas i Skåne, vilket gjort att traditionen kommit att betraktas som just skånsk. Som Björnberg skriver:

Den feta fågeln har blivit en symbol för skånsk välmåga och Mårtensfesten inkarnationen av skånsk trevnad och gemytlig samvaro vid ett välförsett bord. 

Därtill bör nämnas att Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons resa på gåsrygg från Skåne över hela Sverige säkert har påverkat vår syn på mårtensgås som en skånsk högtid.

* att mårtensgås firas 10 november och inte 11 november som är Mårtens dag beror på vår förkärlek för att hellre fira aftonen före helgdagen (jmfr med julafton, påskafton och midsommarafton).

PS. Det heter alltså mårtensgås eller helt enkelt Mårten. Dock inte ”Mårten Gås”, vilket är en felaktig benämning på högtiden.

Skrivet av Mattias Axelsson 2007-11-09 (uppdaterad 2019-11-09)

Källor: Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner : årets fester och livets högtider Semic, s. 64′

Björnberg, Birgitta (1968) Mårten Gleerups: Malmö

3 tankar om “Hur blev mårtensgås en skånsk högtid?

  1. Hej.
    Jag har flyttat ganska nyligen till Skåne och skall snart gå på en gåsmiddag. Den första ”på plats”.
    Jag har varit på en gåsmiddag förut, då läste, den yngsta manliga gästen: TALET TILL GÅSEN. Vad var/är detta? Jag har letat o frågat men ingen vet.
    Kanske kan jag få hjälp här.
    Hoppas på det, mvh Pia.

  2. Jag måste säga att jag ställer mig högst tveksam till påståendet att Mårtensfirandet etablerades i Skåne först i mitten av 1800-talet. Redan på 1760-talet klagade kanslern för Lunds universitet, Carl Gustaf Löwenhielm (som till skillnad från universitetet själv befann sig uppe i Stockholm) över att professorerna valde att ställa in sina föreläsningar vid Mårtenstid bara för att studenterna då ändå åkte hem för att fira. I fortsättningen, krävde kanslern, ”att Herrar professorer icke låta någon på landsbygden antagen sed att fira Mårtens afton hindra sig från de vanliga föreläsningarna, och om auditores fått en orätt inbildning om denna dags firande, böra de bättre underrättas, att denna prevention, som hos dem vunnit inrymme, må kunna utrotas, så att de åtminstone icke förspilla de vanliga läsestunderna”. Och när ämbetsmannen Abraham Leijonhufvud sedermera berättade om sin första termin som student i Lund hösten 1800 skrev han bland annat om ”mårtensmässofesten, där [hyres]värdinnan gaf stekt gås och frodig risgrynsgröt åt alla hyresgäster. Denna gästvänliga sed var allmänt antagen, och torde ännu [skrivet c:a 1839] gälla, ehuru under ombytta former.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s