Kort svar: Midsommarafton 2010 infaller den 25 juni. Eftersom midsommarafton sedan 1952 alltid infaller på en fredag kan datumet variera mellan 19 och 25 juni.
Sommarsolståndet (20 eller 21 juni) har med största säkerhets firats sedan urminnes tider. Vi vet att folk långt tillbaka i tiden kunnat mäta solens bana på himlavalvet och kunnat – med någorlunda säkerhet – fastställa när sommarsolståndet inträffat.
Dock går det inte att dra direkta paralleller mellan förkristet sommarsolståndsfirande och dagens midsommarfirande. Som Mai Fossenius skriver:
Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligten även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.
Före 1953 var midsommardagen alltid den 24 juni – Johannes Döparens dag. Att Johannes Döparens födelse firas 24 juni alltsåsex månader före jul (Jesus födelsedag) eftersom Johannes mamma (Elisabeth) var i ”sjätte månaden” (Luk 1:26) när ängeln Gabriel kom till Maria och berättade att hon vara havande – således bör Johannes vara sex månader äldre än Jesus.
Kort svar: Ordet majstång har egentligen ingenting med månaden maj direkt att göra, utan kommer av verbet ”maja” som betyder ”att löva” eller ”att klä med gröna kvistar”. En majstång är alltså en stång klädd med gröna löv.
Verbet ”maja” betyder enligt Svenska Akademins ordbok att ”pryda (ngt) med gröna kvistar” och det är därför den stång de flesta svenskar dansar kring på midsommarafton ibland kallas majstång (även om midsommarstång nog är vanligare).
Så här skriver Ebbe Schön om ordet majstång:
Ordet majstång syftar inte i första hand på månaden maj utan har samband med ett plattyskt verb som betyder ”smycka med grönt”
Att det just är ett tyskt ord som är ursprunget till ordet ”majstång” hänger samman med att seden att klä stänger i grönt förmodligen kom till Sverige just från Tyskland – via tyska köpmän i slutet av medeltiden.
Eftersom första maj i stora delar av Europa haft karaktären nyårsdag var det en dag till vilken många olika festligheter knöts. Mai Fossenius skriver:
Troligtvis har det gamla romerska bruket att dekorera med trädgrönt vid det nya årets början också anknutits till 1 maj i och med att dagen alltmer fick karaktär av ingress till ett nytt tidsavsnitt, och just i Västeuropa kunna vi räkna med speciellt traditionsbevarade förutsättningar efter Romarrikets fall.
När sedan tyska köpmän tog med sig seden att klä stänger i grönt till Sverige var det troligtvis så att det svenska klimatet gjorde det svårt att hålla fast vid första maj som dag. Helt enkelt eftersom det i stora delar av Sverige är osäkert om det finns tillräckligt med gröna blad då.
Istället har seden att maja stänger knutits till en festdag då det garanterat finns gröna blad – midsommar (tidigare alltid 24 juni – numer fredag mellan 19 och 25 juni).
Skrivet av Mattias Axelsson (2010-06-23)
Källor:
Fossenius, Mai (1951) Majgren, majträd, majstång : en etnologisk-kulturhistoriskstudie Lund:Gleerup
Kort svar: Påskdagen är den söndag som kommer närmast efter den första ecklesiastiska (inte astronomiska) fullmånen på eller efter 21 mars (inte vårdagjämningen). Att det är så beror på att tidiga kristna inte ville att den kristna påsken skulle sammanfalla med den judiska. Detta betyder att påskdagen som tidigast kan infalla 22 mars och som senast 25 april.
Vissa år kan påsken infall så tidigt att det är fullt med snö på påskdagen. Andra år är påskdagen långt in i april och våren är långt gången. Hur kommer det sig egentligen att påskens datum kan skilja sig så åt från år till år? För att får svar på frågan måste vi gå tillbaka till de allra första kristna församlingarna, århundradena direkt efter att Jesus korsfästes och eventuellt uppstod under den judiska påsken år 30 evt (eller strax däromkring).
Jesus var jude liksom hans lärjungar. Även de första kristna levde och verkade i en judisk kontext. Därför firade de allra första kristna församlingarna judiska högtider men gav dem en ny innebörd – så också med påsken. Så här skriver Martin P:n Nilsson:
De första kristna voro judar, som fortforo att fira den judiska påskem: den kristna är en fortsättning av denna, men då Kristus korsfärstes /../ och uppstod /../ blev den kristna påskens religiösa innehåll ett helt annat.
Under de första århundradena efter Jesus korsfästelse kunde olika kristna församlingar fira påsken på olika datum och även på olika veckodagar även om söndagen var den absolut vanligaste. I öst firade man samma dag som judarna, men inte i västkyrkorna. Lars Nystedt skriver:
De västliga kyrkorna däremot firade påsken enligt de synoptiska evangelierna, alltid på en söndag och efter fullmånen i vårmånaden. Dessutom fanns en regel att den inte fick firas samtidigt med judarnas pasach. Sammanföll de fick påsken skjutas på en vecka.
Ju större den kristna gemenskapen blev desto mer ohållbart blev det att olika grupper firade påsken på olika dagar. Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 bestämdes att påsken alltid skulle firas på en söndag, men det fanns fortfarande olika sätt att räkna ut vilket datum denna söndag skulle vara.
Först på 500-talet när munken Dionysos Exiguus räknade ut Jesus födelseår och därmed lade grunden för den moderna tideräkningen fick den kristna kyrkan klara regler för hur påskens datum skulle placeras i almanackan.
Grundregeln är att påskdagen är den söndag som följer närmast efter den ecklesiastiskafullmånen på eller efter efter den 21 mars. Om det är fullmåne den 21 mars och detta är en lördag kommer alltså påskdagen vara 22 mars, vilket är det tidigaste datum som påskdagen kan infalla på. Om det däremot är fullmåne den 20 mars kommer nästa fullmåne (den första efter 20 mars) inte att vara förrän den 18 april. Om 21 mars då är en söndag kommer påskdagen inte att vara förrän 25 april, vilket är det senaste datum som påskdagen kan infalla på. Påskdagen är alltså en söndag mellan 22 mars och 25 april.
Lägg dock här märke till att det vare sig handlar om den astronomiska fullmånen eller om den astronomiska vårdagjämningen. Som Lars Olof Lodén skriver:
Sålunda är det inte korrekt att som många definiera påskdagen som ”första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen”.
Att det inte är den astronomiska fullmånen eller vårdagjämningen som ligger till grund för påskregeln beror dels på att fullmånen infaller vid en exakt tidpunkt och därmed på olika dagar i olika tidszoner och dels på att vårdagjämningen på samma sätt och av samma anledning kan infalla på olika dagar beroende på i vilken tidszon man befinner sig. Hade man använt den astronomiska fullmånen och vårdagjämningen skulle alltså påskdagen vissa år hamnat på olika datum beroende på i vilken tidszon man befunnit sig.
Grunden för beräknandet av påskens datum är Metons cykel. Metons cykel är en period på 19 år som i sin tur delas upp i 235 synodiska månader (från nymåne till nymåne). Att cykeln är just 19 år beror på att månens faser efter 19 år återkommer på samma datum (ungefär). Vilket nummer (1-19) ett visst år får räknas ut genom att man delar året med 19 och adderar resten med 1 – s.k. gyllental.
Med 19 års intervall kommer alltså fullmånen att infalla på samma datum. Dock är det, som nämnts, inte den faktiska fullmånen som avses utan den som man räknar fram med hjälp av tabeller. Den fullmåne som infaller närmast efter den 20 mars kallas för påskfullmånen och påskdagen blir den söndag som kommer närmast efter påskfullmånen.
Nedanstående tabell visar vilket datum påskfullmånen infaller under tre givna 19-årsperioder. Påskfullmånen 1995 är alltså på samma datum som påskfullmånen 2014 och 2033 (14 april).
När du vet vilket datum påskfullmånen infaller ett visst är påskdagen alltså den söndag som kommer närmast därefter. Vi kan använd påskdagen 2008 som exempel. Påskfullmånen 2008 infaller den 22 mars – som 2008 en lördag. Närmaste söndag är 23 mars – alltså blir påskdagen 2008 den 23 mars.
Så länge som vi använde den julianska kalendern (vilket de flesta ortodoxa kyrkor fortfarande gör) följde påskdatumen en cykel på 532 år. Påskdagen år 1000 inträffade alltså på samma datum som påskdagen år 1532. Med införandet av den gregorianska kalendern och dess ändrade regler för skottår blev cykeln istället 5 700 000 år – vilket gör upprepandet av påskdatumen till en teoretisk historia.
Om man inte vill använda tabeller kan man göra som den tyske matematikern Carl Friedrich Gauss och konstruera en formel:
Man dividerar årtalet med 19, 4 och 7 samt kallar de efter divisionen erhållna resterna i ordning a, b, c; vidare dividerar nian 19 a + m (der m är ett tal, hvars betydelse här nedan förklaras) med 30 och kallar den här erhållna resten d. Slutligen dividerar man 2b+4c+6d+n (der n är ett tal af samma slag som m) med 7 och kallar resten e.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2013-02-16)
Källor: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén
Kort svar: Att februari är den månad som har minst antal dagar av alla årets månader beror på att februari för väldigt många år sedan var årets sista månad och därmed den månad som man lämpligast la till eller drog bort dagar ifrån.
Ett år är drygt 365 dagar. Det är nämligen ungefär så lång tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen -men bara ungefär. Lite beroende på hur man räknar så tar det 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder för jorden att ta sig ett varv runt solen.
Ett kalenderår måste vara i jämnt antal dagar och eftersom jordens rotation runt solen inte är jämn så har man kalendariskt försökt lösa det här på olika sätt. I den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern la man till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.
Romarriket hade tidigt ett år bestående av tio månader på sammanlagt 304 dagar. Året började med Martius (alltså nuvarande mars) och den tionde och därmed sista månaden var december. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:
Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.
Så småningom tillkom två månader – Ianuarius och Februarius – men året började fortfarande med Martius. De tolv månaderna stämde dock fortfarande dåligt överens med det astronomiska året och man ”utförde emellanåt en nödtorftig justering genom tillägg av en 13:e månad” (Lodén, s. 97).
Romarna prövade olika mer eller mindre bra (de flesta ganska dåliga) varianter av kalendrar, men det var först när Julius Ceaser år 46 fvt bestämde att året skulle ha 365 dagar med 12 månader. Och vart fjärde år skulle en skottdag läggas till februari. Månaderna var 30 eller 31 dagar långa förutom februari som fick 28 dagar.
Att det var just februari som blev den korta månaden hänger alltså samman med att det länge i det romerska riket var årets sista månad och därmed den som bäst lämpade sig att förlänga eller förkorta.
Till skillnad från t.ex. juldagen (25 december), valborgsmässoafton (30 april) eller nationaldagen (6 juni) infaller påskdagen på olika datum varje år. Att påsken kan infalla vilken söndag som helst mellan 22 mars och 25 april beror på att påskdagens datum bestäms av påskfullmånen. Påskdagen infaller nämligen på den söndag som kommer närmast efter påskfullmånen. Men vad är då påskfullmånen och varför ska den bestämma när påsken ska vara?
Påskfullmånen kallas den ur tabeller framräknade månen som kommer närmast efter 20 mars. Att det inte är den astronomiska fullmånen som används beror på att fullmånen infaller vid en exakt tidpunkt och därmed på olika dagar i olika tidszoner. Hade den astronomiska fullmånen användas skulle alltså påskdagen vissa år hamnat på olika datum beroende på i vilken tidszon man befunnit sig.
Tabellerna som används bygger på Metons cykel där månens faser återkommer vid samma datum med 19 års intervall. En fullmåne den 21 januari 2000 betyder alltså att det är fullmåne även den 21 januari 2019. Vilket nummer (1-19) ett visst år får räknas ut genom att man delar året med 19 och adderar resten med 1 – s.k. Gyllental.
Här följer en tabell över alla påskfullmånar mellan år 326 och år 4099.
Vet man sedan påskfullmånens datum (2010 är det 30 mars) vet man att påskdagen är den söndag som följer närmast därefter – 2010 den 4 april.
Kort svar: Att fettisdagen (eller semmeldagen) alltid är på en tisdag beror på att fastan alltid börjar på en onsdag (askonsdagen) eftersom fastan ska vara fyrtio (plus sex) dagar och avslutas med påskdagen (en söndag).
Att fettisdagen är på en tisdag hör man ju på namnet. Dagen är i stora delar av Sverige (möjligen den södra delarna undantagna) förknippade med semmelätning. Men hur kommer det sig att semmeldagen – som den kallats sedan förra seklets början – alltid infaller på en tisdag?
Fettisdagen är den sista dagen i fastlagen. Fastlagen är den period om tre dagar som kommer precis före den kristna påskfastan. Eftersom påskfastans början på askonsdagen styrs av påskens datum styrs även fettisdagens datum av när påsken infaller från ett år till ett annat.
Men även om påskens datum varierar från år till år är påskdagen alltid en söndag. Påskfastan varar i fyrtio dagar (plus sex söndagar – då man inte fastade). Alltså är askonsdagen alltid fyrtiosex dagar före påsk. Eftersom fettisdagen alltid är dagen före askonsdagen infaller den alltid fyrtiosju dagar före påsk. Då påskdagen alltid är en söndag måste fastlagens sista dag – fettisdagen – alltid vara på en tisdag.
Kort svar: Semmeldagen (eller fettisdagen som den också kallas) infaller sista dagen före fastan – i år är det tisdagen 16 februari.
Semmeldagen är ett mindrevanligtnamn på fettisdagen. Fettisdagen är den sista dagen på den tre dagar långa fastlagen. Fastlagen är en period av frosseri och fest som infaller precis före en fasta.
Fastlagsbröd som de åts i Tyskland på 1400-talet kallades Heisswecken och var kil- eller korsformade bröd som åts varma och/eller med varm mjölk (alternativt varmt smör). Formen hade troligtvis religiös innebörd. Bröden var ganska små och bakades utan socker eftersom det var dyrt. Den runda formen och sötman var en konsekvens av sjunkande priser på socker och mjöl under 1700-talet.
att vi hvar tisdag till andra rätten vid middagen få hvar sin stor semla, fylld med mandelmassa och som ätes med varm mjölk, socker och kanel.
Men när och hur kom mandelmassan in i semlan? Mia Öhrn – författaren till boken Semlor – menar att mandelmassan introducerades i Sverige av schweiziska bagare under slutet av 1700-talet. Under åren kring sekelskiftet kom de flesta bagare från Schweiz och de förde med sig kunskap om hur man tillverkar mandelmassa. Öhrn skriver:
Troligtvis insåg sedan svenska sockerbagare att denna utsökta delikatess skulle passa som fyllning i våra semlor.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2010-02-08)
Via Högtider på Facebook får du kort information om helgdagar och högtider som är aktuella. Just nu skriver jag en del om fettisdagen och snart kommer mer om fastan och påsken.
Högtider och traditioner 