Kort svar: Kristi himmelsfärdsdag har kallats ”Kristi flygare” sedan åtminstone sent 1800-tal.
En humoristisk benämning på Kristi himmelsfärdsdagen är ”Kristi flygare”. Det som åsyftas är att Jesus Kristus ska ha flugit upp till himlen i samband med sin himmelsfärd, fyrtio dagar efter påsk.
Kristi himmelsfärd
Man skulle kunna tänka sig att ett uttryck som ”Kristi flygare” är relativt nytt, men om man söker i KB:s tidningsdatabas hittar man faktiskt det första belägget redan 1891 i tidningen Proletären (en tidning för Östergötlands arbetareparti som gavs ut veckovis under en kort period under slutet av 1800-talet). Så här skriver signaturen Larskvist:
Det är ju idag ”kristi flygare-dagen” och på den grund får jag väl lof /../ att tro dagens evangelia den där berättar om en person, som var så lätt på foten, att han tog sig satts, och i ett nu flög eller studsade upp genom molnen och in i himlen
Om man ska utgår från belägg i tidningarna så blir uttrycket ”kristi flygare” inte vedertaget förrän nästan hundra år efter den citerade texten. Det finns enstaka belägg fram till 1990-talet men det är först då som det blir en större frekvens i antalet artiklar där ”Kristi flygare” används.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-05-07
Kort svar: Fram till 1972 var det Kungliga Vetenskapsakademin som hade ensamrätt att ge ut almanackor och därmed bestämde över namnlängden i Sverige. Numera får vem som helst ge ut almanackor men de flesta följer den namnlängd som Namnlängdskommittén har.
I de allra flesta svenska almanackor, såväl tryckta som digitala, innehåller över 600 namn på årets olika dagar. Vissa av namnen går tillbaka på äldre helgon, andra är namn från Jesus apostlar och ytterligare namn är mer sentida.
Redan under medeltiden fanns det almanackor som innehöll årets märkesdagar och därmed en hel del namn. Men även om vissa dagar var självklara i alla almanackor kunder det förekomma variationer bland olika utgivare. Detta ändrades 1749 då Kungliga Vetenskapsakademin fick ensamrätt att på att ge ut almanackor i Sverige, vilket också gav dem makt över namnlängden. Så här skriver Institutet för språk och folkminnen
Därefter fanns det bara en namnlängd i Sverige. Nya namn kunde föreslås av de lärda akademierna men måste godkännas av Kungl. Maj:t (alltså regeringen).
De förändringar som skedde efter att Kungliga Vetenskapsakademin fått sitt privilegium var bland annat att det under 1800-talet infördes ett antal kunganamn som tidigare saknats, till exempel Oscar (1 december) och Emma (23 juli).
Kritiken var stor mot den omoderna namnlängden, dels för att många nordiska namn saknades och dels för att fördelningen mellan kvinnonamn (79 stycken) mot mansnamn (270 stycken) var skrev. Detta ledde bland annat till att Östersunds-Posten publicerade en helt egen namnlängd med ”nordiska namn” där man, för att ta ett exempel, sonika bytte ut Urbanus den 25 maj till det mer nordiskt klingande Finn.
Riksdagsledamöterna Ernst Carlsson och Knut Almqvist skrev den 18 mars 1899 en motion till Sveriges riksdag där man yrkade på:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärd för att en ny, mera tidsenlig och svensk namnlängd måtte i stället för den nuvarande föråldrade varda i almanackan införd.
Riksdagen tillsatte två stycken almanackskommittéer, en för namnlängden och en för almanackans övriga innehåll och form. Det man kom fram till var att redan inför år 1901 gör en kraftig uppdatering av almanackan, där man:
strukit mer än 150 namn, ändrat på 28 och infört hela 177 nya namn. Kvinnonamnen hade ökat från 79 till 134 men utgjorde fortfarande bara en dryg tredjedel av namnlängden.
Kungliga Vetenskapsakademin fortsatte med sin ensamrätt att ge ut almanackor och därmed bestämma namnlängden fram till 1972. Det skulle dock dröja fram till 1986 innan det kom en helt uppdaterad namnlängd signerad namnforskaren Roland Otterbjörk.
Otterbjörk hade redan 1967 presenterat ett förslag till namnlängd i boken ”Våra namnsdagar”, med tre namn på varje datum. Men det skulle dröja ända till 1986 års kalender innan den nya namnlängden slog igenom. Det var i Esseltes almanacka för 1986 som Otterbjörks trenamnslängd introducerades. Dock var det långt ifrån alla förlag som följde med i förändringen.
Esseltes almanacka från 1986
Redan 1993 reviderade Esselte sin namnlängd och införde istället två namn på varje dag. Svenska Akademin gillade inte de nya namnlängderna och från 1994 började man ge ut den egna Akademialmanacka med 1901 års namnlängd. Mängden olika namnlängder blev ett problem vilket fick till följd att representanter från akademierna, från universitet, från almanacksförlag och andra intressenter bildade en arbetsgrupp som skulle ta fram en ny gemensam namnlängd. Efter hårt arbete lyckades gruppen presentera en ny och reviderad namnlängd 1999 och den togs i bruk av de flesta år 2001.
För att vårda och förvalta den utsågs en kommitté med representanter från Språk- och folkminnesinstitutet, Svenska Akademien, Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien.
Och numera får vem som helst ge ut almanackor men de flesta följer den namnlängd som Namnlängdskommittén har.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-04-17
Porträtt av kung Oscar med familjen omkring sig, från år 1857.
När Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk kronprins 1810 hade han redan en son tillsammans med sin hustru Désirée. Den unge Oscar var född i Paris 1799 och fick följa med sin föräldrar till Sverige och blev på köpet arvprins. När Jean Baptiste Bernadotte blev kung 1818, med namnet Karl XIV Johan, blev Oscar kronprins.
Som en hyllning till den nyvalde kronprinsens barn så infördes Oscar som namnsdag den 1 december och ersatte därmed det franska helgonet Eligius som tidigare varit namnsdag just 1 december. Dock var 1 december aldrig någon flaggdag vare sig när Oscar var kronprins eller när han senare blev kung som Oscar I, eftersom flaggdagar då ännu inte var en tradition i Sverige. Det var först i och med sonen Oscar II blev kung i slutet av 1800-talet som det kunde ses svenska flaggor just 1 december.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-04-16
Litteratur:
af Klintberg, Bengt. Namnen i almanackan. Gjøvik: Norstedts ordbok, 2001
Demonstrationen den 1. maj gynnades af ett utomordentligt härligt väder. Vid halv två-tiden syntes stora skaror – af så väl i demonstrationen deltagande arbetare som ock hufvudsakligast skådelystne draga uppåt Östermalm till planen framför Cirkus, der samlingen skulle ega rum. De olika arbetarekorporationerna, 46 till antalet, ordnade sig under sina banér och kl. halv tre satte sig det långa tåget i rörelse utefter Artilleri-, Kommendörs- och Skeppargatorna, rundt Cirkusbyggnaden fram till Carlavägen och vidare ut till Ladugårdsgärdet, der två talarestolar voro uppresta, omkring hvilka ett rörligt folklif snart utvecklade sig.
Första maj är nu likställd med helgdagar i vårt land. Efter långa debatter i båda kamrarna och inlägg av flera regeringsledamöter, bl.a. statsministern, fick regering majoritet för sitt förslag /../ Lagen träder i kraft den 1 januari 1939.
Så sedan 1939 är 1 maj en röd dag såsom den var även på medeltiden.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-04-16
Kort svar: Engelbrektsdagen infaller numera 27 april.
Engelbrekt Engelbrektsson levde under 1400-talet i en tid då Sverige var en del av Kalmarunionen. Det han är mest känd för historiskt är att han ledder ”Engelbrektsupproret” mot kung Erik av Pommern 1434-1436.
Engelbrekt Engelbrektsson
Enligt den medeltida Engelbrektskrönikan slogs Engelbrekt Engelbrektsson ihjäl den 27 april 1436 vilket gjorde att det var detta datum man under 1800-talet började användas för att fira det som man, under nationalismens framväxt, kallade ”en svensk frihetshjälte”. Senare medeltidshistoriker såsom Gottfrid Carlsson och Lars-Olof Larsson har dock med hjälp av andra källor slagit fast att det snarare var den 4 maj 1436 som Engelbrekt Engelbrektsson dog.
Men när man till den nya almanackan 1901 skulle bestämma dag för Engelbrekt att ha namnsdag förr valet vare sig på 27 april eller 4 maj utan istället fick 26 april bli den nya Engelbrektsdagen. Orsaken var troligen att 27 april sedan 1865 varit vikt för ”Teresia” som då infördes som namnsdag för att hylla prinsessan Teresia, maka till prins August (kungarna Karl XV:s och Oscar II:s bror).
Prinsessan Teresia dog 1914 och fyra år därefter valde man att byta plats på Engelbrekt och Teresia så att Engelbrekt fick sin namnsdag 27 april, vilket har varit datumet sedan dess.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-04-12
Kort svar: Internationella Romadagen, romernas nationaldag, infaller 8 april.
Sverige har fem nationella minoritetsgrupper – samer, judar, tornedalingar, sverigefinnar och romer. För att räknas som en nationell minoritetsgrupp ska gruppen ha någon typ av kulturell, språklig eller religiös särart som skiljer sig från majoritetssamhället och man ska ha en lång historia i landet.
Romska flaggan
Romer har funnits i Sverige i åtminstone femhundra år, men gruppen är inte enhetlig. Så här skriver Kunskapsguiden:
Den romska befolkningen i Sverige är heterogen och består av olika grupper med inbördes kulturella och språkliga variationer. I Sverige finns cirka 50 000–100 000 romer men en mer precis uppskattning är svår att göra eftersom det saknas etniskt baserad statistik.
Liksom många andra minoritetsgrupper har romerna en ”nationaldag”. Romernas dag, som kallas ”Internationella Romadagen” infaller 8 april. Dagen instiftades officiellt 1990 i Serock, Polen, där den fjärde romska världskongressen för International Romani Union (IRU) hölls. Att det blev just 8 april beror på att det första stora internationella mötet med romska representanter hölls då år 1971 i Chelsfield nära London.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-03-31
Kort svar: Valborgsmässoafton började firas i Sverige under medeltiden och var en stor festdag med bl.a. eldar och tåg genom stiftsstäderna.
Helgonet Valborg, som har sin helgondag 1 maj, har aldrig varit någon särskilt viktigt person i den svenska festkalendern. Däremot var det länge en helgdagsafton eftersom 1 maj var en helgdag som apostladag för Filippos och Jakob och som sommarhalvårets första dag då ”byalaget valde ålderman och gemensamt tog man ansvar för räkenskaper, gjorde översyn av gärdsgårdar och inhägnader”. Som helgdagsafton blev 30 april en populär dag att festa loss på.
Valborgsmässoeldar
En tradition som numera starkt förknippas med valborgsmässoafton är eldarna. Dessa kom troligen till Sverige via tyska influenser för flera hundra år sedan. Det första belägget för valborgsmässoeldar är från Sko socken i Uppland 1711 men seden är förmodligen betydligt äldre än så. I den tyska traditionen trodde man att häxorna hade sin häxsabbat på just valborgsmässoafton och därför tände man eldar för att skrämma häxorna. Påskeldarna i västra Sverige har samma ursprung med tron på häxor och Blåkulla.
Majbrasa under valborgsfirande. Upphov: Örebro Kuriren. Bild tagen 1966
Att elda i skiftet april/maj hänger också ihop med att våren då traditionellt ansågs vara kommen i vissa delar av landet. Det var också då som bönderna släppte ut sin boskap och man var därför tvungna att skydda boskapen från vilddjur genom att tända eldar.
Från början var valborgsmässoeldarna en av många årseldar och dessutom ett lokalt fenomen i Uppland och de östra delarna av Sverige. Men under efterkrigstiden spred sig traditionen över landet där olika folkrörelseorganisationer samt offentliga institutioner arrangerade valborgsmässoeldar och fester.
Studentfirande och superi
Numera är har studentstäderna Uppsala och Lund en särskild roll i det offentliga valborgsmässofirandet. Där är 30 april årets stora festdag med studentaktiviteter och mycket fylla. Ursprunget till studentfirandet är ett medeltida firande i stiftsstäderna. Så här förklarar Nordiska museet
Parallellt med det folkliga firandet, fanns en medeltida tradition att djäknar – den tidens studenter – anordnade uppsluppna tåg genom stiftsstäderna. Den traditionen har sedan 1800-talets mitt omvandlats till studentstädernas festligheter som vi ser idag.
Med urbaniseringen på 1800-talet kom valborgsmässoafton i de växande storstäderna bli synonymt med ett grovt supande, särskilt bland arbetarna. Så här skriver Nordiska museet:
I dagstidningar från 1880-talet kunde man några dagar efter valborg läsa om att arbetare låg berusade bakom buskar och träd på Djurgården och att polisen hade fullt upp med att ta hand om berusade personer.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-03-31
Kort svar: Begreppet påsksmällare har förekommit sedan åtminstone mitten av 1800-talet även om det då oftare handlade om pistolskott som sköt i samband med påsken.
Tills för inte så många år sedan var ”smällare” vanligt förekommande vid olika högtider. Smällare är liten pappershylsa med knallpulver, som smäller när man kastar den på marke”. Till påsk fanns ”påsksmällare som Svensk Ordbok förklarar så här:
smällare som avlossas på påskafton ursprungligen för att skrämma påskkäringar och dylikt
I Svensk Ordbok daterar man ordet ”påsksmällare” till 1986, men en snabb sökning i tidningsdatabasen ger betydligt äldre belägg. Till exempel kan man i Mariestads Weockoblad 1859 läsa om en dräng som på Bärerbergs gästgivaregård skadat sin hand under ”påsksmällarne” som då utfördes med pistol. Några år senare annonseras det flitigt om påsksmällar och dessa nämns i samma mening som raketer, bomber, fontäner och fyrverkeri.
Smällare
SvD skriver påsken 1900 om hur påsksmällare ”fordomdags [var] en ganska god sedvänja” och man skriver vidare att om man inte hade ett skjutvapen tog man:
en portnyckel af det gamla hederliga slaget, som man kunde slå ihjäl en oxe med, borrade ett fänghål i nyckeln, proppade den full med krut och knallade på värre. Det var en stark och billig salut.
Under det fortsatta 1900-talet skrivs det flitigt om påsksmällare men oftast i anslutning till olika olyckor som inträffar i samband med påsksmällarna. Det hela går så långt att SvD 1943 meddelar att påsksmällar. även om det ses som ”en gammal sedvänja” är förbjudna eftersom ”detta okynne varje år medför olyckshändelser, ofta förlust av liv och hälsa”.
Detta förbud verkar dock inte ha påverkat bruket som är flitigt i många svenska städer under andra halvan av förra seklet. Från offentligt håll försöker man på olika håll reglera användandet av smällare, bl.a. genom krav på en säkerhetsstubin – vilket innebar att ett- och treöresmällarna försvann eftersom de inte hade plats.
Den slutgiltiga nådastöten för smällare i allmänhet och påsksmällare i synnerhet kom när riksdagen förbjöd smällare och samtidigt höjde åldersgränsen för att hantera fyrverkerier 2001.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-03-30
Kort svar: Påskbrasor användes dels för att skrämma påskkärringarna som var på väg tillbaka från häxsabbaten på Blåkulla och dels för att röja undan sly och annat som fanns kvar från från vintern.
Påskbrasa i Uddevalla 1955. Arne Andersson/Bohusläns museum
Påskeldar (även kallad påskbrasa eller påskefyr) har förekommit i Sverige sedan åtminstone andra hälften av 1700-talet, dock inte i hela landet. Ejdestam skriver att påskeldarna i huvudsak är ett västsvenskt fenomen:
Gränsen inåt landet [för påskeldarnas utbredning] sträcker sig sålunda från nordöstligaste Skåne, går genom sydvästra Närke samt följer därefter Värmlands östgräns norrut.
Att man eldade brasor just på påskhelgen går, precis som påsksmällare, tillbaka på den äldre tron på påskkärringar och deras häxsabbat på Blåkulla under påskhelgen:
Syftet [med påskeldarna] har varit att skrämma bort påskkäringarna, som denna dag [påskafton] antogs återvända från Blåkulla. Även påsksmällare kom väl till pass för detta ändamål.
Därtill fanns med stor sannolikhet även en praktisk orsak – på gårdarna fanns det vid vårens ankomst mycket sly och liknande som behövde röjas undan vilket gjorde att en stor påskeld passade sig bra.
På 2020-talet har påskeldarna minskat i popularitet även om de fortfarande förekommer i t.ex. Göteborgs skärgård där rena ”grankrig” utspelar sig.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-03-30
Ejdestam, Julius (1944) Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige, Skrifter Utgivna Genom. Landsmåls -och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B. ; 2
Kort svar: Eftersom skärtorsdagen är en vanlig arbetsdag har Systembolaget ordinarie öppettider.
Systembolaget har sedan förra seklets mitt haft en bärande roll i den svensk alkoholpolitiken. Skillnaden mot andra europeiska länder blir tydligast kring de stora helgerna då det dricks stora mängder av julöl och påsköl. Det man då måste hålla reda på är om Systembolaget har öppet eller inte.
Ett av Systembolagets viktigaste uppdrag är att reglera försäljningen av alkohol, vilket gör att man inte har öppet på söndagar och helgdagar (t.ex. juldagen eller midsommardagen). Skärtorsdagen är dock en vanlig arbetsdag (alltså inte en röd dag) vilket gör att Systembolaget har ordinarie öppettider. Men långfredagen är röd dag och då är Systembolaget inte öppet.
Skylt från Systembolaget.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-03-28
Högtider och traditioner 