Kort svar: Alla hjärtans dag infaller alltid den 14 februari.
Alla hjärtans dag är tillsammans med t.ex. halloween, mors dag och nationaldagen en festdag som introducerats i Sverige under 1900-talet. Trots att firandet av 14 februari som Valentindagen funnits i den anglosaxiska världen sedan åtminstone 1300-talet finns det inga spår av detta firandet i Sverige förrän i mitten av 1900-talet.
Att just 14 februari blivit alla hjärtans dag (eller Valentindagen som den också har kallats) finns det olika förklaringar till. Men den troligaste förklaringen går tillbaka till den engelske poeten Geoffrey Chaucer som i slutet av 1300-talet skrev dikten Parlement of Foules i vilken följande versrader finns med:
For this was sent on Seynt Valentyne’s day
Whan every foul cometh ther to choose his mate.
Under tidigmodern tid utvecklades Valentinfirandet i den engelska överklassen och firandet bredde successivt ut sig även hos bönder och lägre klasser. I slutet av 1800-talet skickades över en miljon valentinkort den 14 februari.
Kort svar: Påskdagen 2013 infaller den 31 mars, alltså är påskafton 2013 den 30 mars.
Varje år återkommer frågan – när infaller egentligen påsken i år? Att vi måste ställa oss den frågan och inte (som med julen) alltid vet vilket datum som gäller beror på ett beslut som tog år 325 i Nicaea. En av många saker som diskuterades på detta kyrkomöte var när påsken – kristendomen viktigaste högtid – skulle firas.
Den kristna påsken är intimt sammanbunden med det judiska pesachfirandet – det var under det judiska pesachfirandet som Jesus instiftade nattvarden, förrådes, korsfästes, dog, begravdes och uppstod. Och det är också därför kristna firar påsk.
Eftersom det inte fanns någon fast organisationen för kristendomen firade man under de första århundradena påsken på olika dagar. I öst firade man samma dag som judarna, men inte i västkyrkorna. Lars Nystedt skriver:
De västliga kyrkorna däremot firade påsken enligt de synoptiska evangelierna, alltid på en söndag och efter fullmånen i vårmånaden. Dessutom fanns en regel att den inte fick firas samtidigt med judarnas pasach. Sammanföll de fick påsken skjutas på en vecka.
Sålunda är det inte korrekt att som många definiera påskdagen som ”första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen”.
Istället är det med hjälp av tabeller som man bestämmer när den första fullmånen efter vårdagjämningen (som i påsksammanhang alltid är 20 mars) infaller. År 2013 är påskfullmånen den 27 mars, vilket är en torsdag. Detta betyder att påskdagen 2013 infaller den söndagen den 31 mars och att påskafton 2013 infaller lördagen den 30 mars.
Kort svar: Att både 2 februari och 3 februari är kyndelsmässodagen beror på att den ”riktiga” kyndelsmässodagen är just 2 februari och den ”rörliga” kyndelsmässodagen i år (2013) råkar infalla den 3 februari.
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut.
alltsedan 1772 år almanacksreform, då en rad gamla helgdagar fick stryka på foten (eftersom de avhöll folk från att arbeta i sitt anletes svett) firas den kyrkliga helgdagen på närmaste söndag.
Och just år 2013 råkar närmaste söndag vara 3 februari – alltså har årets almanacka två kyndelsmässodagar i rad.
Kort svar: Man flaggar på de dagar man vill flagga samt på de dagar som är allmänna flaggdagar.
Den blågula svenska flaggan är känd sedan mitten av 1500-talet, men det var först i slutet av 1800-talet som den började användas i någon större utsträckning. Tidigare hade flaggan främst varit en symbol för militären och kungahuset. Trots detta så möttes kung Oscar II av protester när han hissade flaggan på slottet 1877. Och när ett antal unga män 1869 tillfrågades vid mönstringen om de visste hur den svenska flaggan såg ut så kunde knappt fem procent svara jakande.
Dock var det länge oklart vilka dagar som man egentligen skulle hissa flaggan på. I Svensk Läraretidning från 1894 nämns följande dagar som flaggdagar i skolorna i St. Malms församling:
konungens födelsedag 21 januari, Engelbrektsdagen 27 april, drottningens namnsdag 15 maj, Gustafsdagen 6 juni, nationalfestdagen 24 juni, Gustaf Vasas dag 29 september, Sturarnes dag 10 oktober, Luthers dag 31 oktober, unionsdagen 4 november, Gustaf II Adolfs dödsdag 6 november, Karl XII dödsdag 30 november och konungens namnsdag 1 december.
Äldre almanackor (som denna från 1925) har inga flaggdagar utmärkta.
Först 1939 kom det på ett enskilt initiativ av Bestyrelsen för svenska flaggans dag en rekommendation om vilka dagar som skulle vara flaggdagar. Detta var dock enbart rekommendationer. Bland de dagar som märks och som upptogs i många almanackor var ex. nyårsdag, påskdagen och första maj samt kungens, drottningens och kronsprinsens födelse- och namnsdagar.
Fler gången under 1900-talet lyftes i olika sammanhang önskemål om en officiell list på flaggdagar och 1981 kom regeringen med en proposition där bl.a. allmänna flaggdagar behandlades. I propositionen tar regeringen utgångspunkt i Bestyrelsen för svenska flaggans dag och deras lista över flaggdagar. Regeringens utredare ville från denna lista styrka tre dagar (midsommardagen, Gustav Adolfsdagen och Nobeldagen) och istället lägga till dagen för val till riksdagen.
Eftersom man lätt skulle kunna ändra på flaggdagar i samband med tronskiften eller nya tronarvingar föreslogs ”att de allmänna flaggdagarna inte anges i flagglagen utan i en förordning”. Regeringen valde att inte stryka de tre dagarna, men la istället till valdagen och FN-dagen som flaggdagar. Förordningen om allmänna flaggdagar började gälla 1 januari 1982.
Kort svar: Nobeldagen infaller alltid den 10 december.
December är en månad späckad med festdagar – advent, lucia, julafton, nyårsafton. Förutom alla de dagar som förknippas med äldre traditioner finns i början av december en nykomling – Nobeldagen den 10 december.
Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta
Pengarna skulle delas i fem lika stora delar och delas ut i fem kategorier: fysik, kemi, medicin, litteratur och ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Notera att det inte står något om nobelpris i ekonomi eftersom det är något som Riksbanken själva tagit initiativ till senare.
Nobeldagen har firats den 10 december sedan de första prisen delades ut 1901. Om firandet 1903 skriver Gustav Källstrand så här:
Nobeldagen 1903 var en gråkall torsdag. Temperaturen låg mellan 3 och 4 plusgrader, och en svag men kall vind drog in från sydöst. Det vintermörka Stockholm kunde knappast sägas visa sig från sin bästa sida, även om regnet upphörde framåt eftermiddagen. En sådan väderlek är nu inte helt oväntad i svensk december, men situationen förvärrades genom att uppmaningen till allmän flaggning inte hörsammats i någon större utsträckning. Att flagga var annars den mest grundläggande symboliska handlingen i offentliga festligheter.
Vad gäller att flaggningen på Nobeldagen och övriga högtidsdagar så fanns det i början av 1900-talet inga tydliga regler för vilka dagar som det skulle flaggas på. Först 1939 kom det på ett enskilt initiativ av Bestyrelsen för svenska flaggans dag en rekommendation om vilka dagar som skulle vara flaggdagar och där fanns Nobeldagen med. År 1982 fattade riksdagen beslut om vilka dagar som ska vara allmänna flaggdagar i Sverige.
Gustav Källstrand, Forskning och vetenskap: aspekter på naturvetenskapen i offentligheten i samband med Nobelprisen i fysik och kemi 1903, Stockholm: Nobelmuseet, 2007
Kort svar: 12 februari är fettisdagen (eller semmeldagen) 2013.
Semlor börjar numer säljas redan i december men för den som vill hålla på traditionerna äter man inte den första semlan förrän på fettisdagen.
Fettisdagen är den sista dagen i fastlagen – den period om tre dagar som ligger precis före den kristna påskfastan. Fettisdagen är alltså den sista dagen att fira rejält innan man påbörjar den fyrtio dagar långa fastan innan påskhelgen.
Eftersom fettisdagen infaller fyrtiosex dagar före påskdagen så är datumet beroende på när påsken infaller. Påsken i sin tur infaller ju på olika datum varje år beroende på månens rörelse i förhållande till jorden.
Kort svar: Sedan 1600-talet är tjugondag Knut (13 januari) sista juldagen och därmed dagen för julgransplundring. Det förekommer dock numera att man har julgransplundringen den 6 januari (trettondagen) istället.
Precis som påskfirandet är utdraget över flera veckors tid löper julfirandet längre än bara dagarna kring själva julafton. Exakt när julen är slut kan man diskutera. Lena Kättström Höök skriver (s. 70)
I Sverige och Finland sträcker sig julen idag till S:t Knuts dag den 13 januari, då julgranen kastas ut. Annars slutar julen vanligen vid trettonhelgen.
Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.
Att fira ut julen den 13 januari har alltså förekommit i Sverige sedan 1600-talet. Dock är de flesta av traditionerna som förknippas med Knutsfirandet inte särskilt gamla.
Med julgransseden och det ätbara pyntet kom även även plundringskalasen till vårt land från Tyskland under 1800-talets lopp. Termen ”julgransplundring” är tidigast känd i tryck i tidningen ”Husmodern” 1922
Här är Swahn dock fel ute. Ordet ”julgransplundring” förekommer åtminstone så tidigt som 1880 i Norrköpings Tidningar. När svenska tidningar under slutet av 1800-talet skriver om julgransplundringar är det faktiskt inte sällan att det är i början av januari som de förekommer, t.ex. i nedanstående annons där man har julgransplundring i Uppsala 1886.
Annons i Fyris 1886-12-31
Julgransplundringar i hemmen i form av stora fester är definitivt på avtagande och har så varit under längre tid. Bringeus skriver (s. 22)
Som familjesed är julgransplundringen uppenbarligen på avskrivning. Enligt Malmöundersökningen 163 förekom den hos 29 %, medan 47 % uppgav att den brukades i deras barndomshem.
Vad som kan vara intressant att notera i sammanhanget är att det på flera platser hålls offentliga julgransplundringar den 6 januari istället för den 13 januari.
Kort svar: Epifania är en kristen högtid, förlagd till den 6 januari, som firas till minne av Jesus uppenbarelsen som Guds son genom dopet.
Epifania är ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse” och ordet används för att benämna en fest som hålls den 6 januari, både inom den västliga och den östliga kyrkan även om det sker på olika sätt och av olika anledningar. Epifania är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till. Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)
Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)
Epifania är alltså äldre än själva julfirandet. Eftersom de tidigaste kristna inte alls la någon vikt vid födelsedagar (som ansågs vara hedniskt firande) var det istället andra delar av Jesus liv som kom att högtidlighållas. Förutom den självklara påsken och de högtider som är knutna dit finns firandet av hur Gud blir blir människa genom Jesus belagt i äldre skrifter (åtminstone så tidigt som mitten av 100-talet).
Jesus dop
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kanaan. Enligt de flesta kyrkohistoriker var det främst dopet som var i centrum för epifaniafirandet.
I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan av ännu större vikt liturgiskt än firandet av hans födelse i Betlehem.
Inom den ortodoxa kyrkan är det främst Jesus dop i floden Jordan som ger ramarna för epifaniafirandet den 6 januari (som är den 19 januari eftersom man använder den julianska kalendern). Så här skriver grekisk-ortodoxa kyrkan i USA:
About the beginning of our Lord’s thirtieth year, John the Forerunner, who was some six months older than Our Saviour according to the flesh, and had lived in the wilderness since his childhood, received a command from God and came into the parts of the Jordan, preaching the baptism of repentance unto the remission of sins.
För många ortodoxa kristna är epifaniafirandet en av de viktigaste högtiderna på året.
I Östkyrkan påbörjas jul också med firandet av Jesu Kristi födelse, som man skulle vänta sig, men firandet når sin kulmen i firandet av Jesu dop, som kallas just ”epifania” eller ”theofania”, och vilket betyder ”uppenbarelse”.
Inom den västerländska kyrkan (katolska och de olika protestantiska, dock inte den anglikanska) har epifaniadagen inte alls den betydelse det tidigare haft. I Sverige heter 6 januari sedan längre trettondagen och Hellige tre kongers dag på norska/danska.
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Tanken med detta är att man firar att Jesus uppenbarades för den icke-judiska delen av världen genom de tre vise männens besök. Namnet epifania lever dock kvar på flera språk (ex. spanska, franska och engelska) även i länder där den ursprungliga anledningen (dopet) har fått stå tillbaka för de tre vise männen.
Kort svar: De flesta ortodoxa kristna firar juldagen den 7 januari eftersom man använder sig av den julianska kalendern som ligger tretton dagar ur fas jämfört med den gregorianska.
De allra flesta (inte alla) kristna firar jul och de gör det på samma datum – 25 december. De flesta ortodoxa kristna firar dock sina julafton den 6 januari och juldag den 7 januari.
Anledningen till att den ortodoxa julen infaller den 7:e januari beror på att flera ortodoxa kyrkor följer den julianska kalendern, istället för den gregorianska.
Bakgrunden till att den ortodoxa julen (liksom påsk, pingst och alla andra kristna högtider) inte infaller på samma datum som den gör i de flesta kristna länder är alltså att man använder olika kalendrar. Inom den ortodoxa kyrkan använder man sig av den julianska kalendern och inom den katolska och protestantiska kyrkan använder man den gregorianska.
Ljuständning
Den julianska kalendern är den kalender som Julius Ceasar låg bakom och som introducerades i Romarriket åren före vår tideräknings början. Den gregorianska kalendern är en modifierad variant som skapades av påve Gregorius under 1500-talet.
Skillnaden mellan den julianska och den gregorianska kalendern ligger i hur man beräknar skottår. I den julianska kalendern är alla år som är jämnt delbara med fyra skottår. Men i den gregorianska kalendern så:
hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra
Anledningen till att den gregorianska kalendern utvecklades var att den julianska kalendern hamnade 11 minuter ur fas i förhållande till exempelvis vintersolståndet och vårdagjämningen varje år. På 128 år blir det ett helt dygn och på medeltiden hade felet växt till nästan två veckor (därför kunde vintersolståndet infalla på luciadagen).
Så på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Olika länder bytte kalender vid olika tidpunkt vilket ledde till att tiden räknades på olika sätt i olika delar av Europa under ett antal sekel. Ryssland bytte inte kalender förrän på 1900-talet och den ryskortodoxa kyrkan använder fortfarande den julianska kalendern i religiösa sammanhang. Därför firar de flesta ortodoxa kristna julafton 6 januari (som är 24 december i deras kalender) och kommer så göra fram till år 2100.
Kort svar: Förr i tiden använde man bl.a. smält bly för att på nyårsafton spå hur det kommande året skulle bli. Om man gör det nu för tiden är det snarare tenn som används.
Om vi ser tillbaka på det gamla svenska bondesamhället (före industrialiseringen) så var nyåsafton inte en särskilt framträdande festkväll. Julen hade mycket större betydelse och det var först på 1500-talet som 1 januari ens blev officiell nyårsdag i hela Sverige. Sedan att vaka in det nya året var, för att citera Swahn (s. 96), ”tämligen okänd bland bönderna”.
Vad som däremot varit under lång tid varit förknippat med nyårshelgen är att spå hur det kommande året skulle bli. Hur man gjorde detta varierade men vanligt var att slå smält bly i vatten eller äggvita i kokande vatten. Utifrån de former som sedan bildades kunde man se vad som skulle komma att ske under det kommande året. Så här skriver lenaz.net om nutida seder i samma anda:
Numera använder man tenn eller stearin, som man smälter i en liten skopa på spisen eller över öppen eld. När det smälta hälls i kallt vatten stelnar det, och sen får man använda fantasin för att utläsa vad figuren föreställer. Ser den ut som ett kors betyder olycka och död, liknar den en krona eller ett fågelbo betyder det bröllop.
Flickorna smyger på pojkarnas nyårsvaka, och pojkarna skräms med smällare. Sedan vakar de in det nya året tillsammans och häller smält bly i kallt vatten för att spå om framtiden. Bosse somnar och vaknar inte för att hurra för det nya året 1929.
Högtider och traditioner 