Kort svar: ”Judas med pungen” var en av de gestalter som förekom i äldre tiders jul- och trettondagsspel. Judas uppgift var att samla in mat och dryck som ersättning för skådespelet.
Ett vanligt inslag i äldre tiders julfirande var att utklädda ungdomar gick från gård till gård och framförde bibliska berättelser som skådespel. Dessa stjärngossetåg förekom under hela julhelgen och kulminerade med trettondagsspelen som kunde bli så livliga att man från kyrkligt håll till och med ville förbjuda dem.
I dessa upptåg förekom flera olika gestalter såsom stjärngossar, Josef och Maria med barn, Herodes med sin betjänt, tre konungar (alltså de tre vise männen där en av dem svartmålad i ansiktet), en ängel, stjärnbäraren eller stjärnknekten samt inte minst Judas med pungen.
Foto: Skansen, sent 1800-tal
”Judas med pungen” syftade givetvis på Judas som är den av lärjungarna som förråder Jesus för trettio silverpenningar enligt Bibelns berättelser. Judas uppdrag i trettondagsspelen var att samla in pengar eller mat och dryck som gårdsfolket gav till ungdomarna för deras upptåg. Så här beskrivs det från 1800-talet:
Och Judas med pungen träder dristeligt fram. Han begär en penning allt uti sin pung!
Judas med pungen gick alltid sist i tåget och var var klädd i trasor, sotad och med stav i handen. Inte sällan bar han en skrämmande mask för ansiktet och hade en liten säck i handen för att samla in pengar.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-01-06
Kort svar: Trettondagsspel eller stjärngossespel var ungdomstupptåg som ofta förlades till trettonhelgen då ungdomar gick från gård till gård och spelade upp scener från Bibeln mot ersättning i form av mat och dryck.
Religiöst har trettondagen under lång tid varit en dag då man inom kristendomen firar de tre vise männens ankomst till det nyfödda Jesus-barnet. Eftersom julen tagit slut i så gott som hela den kristna världen heter 6 januari ”epifania” på de flesta språk, men i Sverige har vi valt att kalla den för trettondagen eftersom julen här tar slut först på tjugondag Knut.
Eftersom tjugondag Knut aldrig varit en helgdag i Sverige så var trettondagen den sista helgdagen i julfirandet och därmed sista tillfället då man kunde ha olika typer av gillen och fester. Detta utnyttjades särskilt av ungdomar som hade trettonhelgen som en stor festhelg.
Att utklädda ungdomar drog runt i byarna var dock inget exklusivt för trettonhelgen utan var något som förekom från lucia, över jul- och nyårshelgen och sedan avslutades vid trettonhelgen. Så här skriver Institutet för språk och folkminnen:
Till festerna behövdes mat och dryck som kunde samlas in genom stjärngossetåg där bibliska scener gestaltades och framfördes under mer eller mindre busiga och skräniga former. De här dramatiseringarna var inspirerade av de stämningsfulla stjärnspel som förekom i katolska länder.
Ett typiskt stjärngossespel kunde, förutom stjärngossarna, bestå av Josef och Maria med barn, Herodes med sin betjänt, tre konungar (alltså de tre vise männen där en av dem svartmålad i ansiktet), en ängel, stjärnbäraren eller stjärnknekten samt Judas med pungen. Judas med pungen var insamlaren av gåvor i sällskapet.
”Stjärngossar med trettondagsstjärnan”. Ca 1900. Foto: Skansen.
Traditionen att använde sig av Bibelns berättelser för att driva runt och tigga pengar sågs inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:
betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.
Så här kunde det t.ex. stå i en rapport när man skulle förbjuda stjärngosseupptåg:
i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som plädgade i Guds församling predikas över.
Trettondagsspelen levde vidare in på sent 1800-tal då de togs upp av Skansen, men därefter försvann de successivt ur det folkliga medvetandet. När luciatågen sen blev populära på 1920-talet fick stjärngossarna där en ny roll och är därmed fortfarande en rest av de gamla trettondagsspelen.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-01-06
Kort svar:Staffansvisan eller ”Staffan var en stalledräng” är en äldre svenska visa som troligen har sina rötter tillbaka i medeltiden, vilket gör det omöjligt att belägga vem som skrivit texten.
Förutom ”Luciasången” som finns i lite olika textvarianter så är troligen ”Staffansvisan” den mest frekvent förekommande sången i svenska luciatåg. Sången finns också den i lite olika textvarianter, men i Svenska folkvisor lyder första strofen:
Staffan var en stalledräng, Vi tackom nu så gerna. Han vatna’ sina fålar fem. Allt för den ljusa stjernan. Ingen dager synes än, Stjernorna på himmelen, de blänka
Enligt legenden var Staffan Stalledräng (eller Stefanos) den första kristna martyren och han var en av ledarna för urförsamlingen. Som straff för att han predikat om Jesus som Kristus dömdes han till döden och stenades. I flera delar av nordvästra Europa (bl.a. England, Danmark och Sverige) utvecklades under medeltiden nya legender om St Stefanos och i Sverige fick han namnet Staffan och han är i de nya legenderna stalledräng åt kung Herodes.
De första raderna ur texten
Visan om Staffan Stalledräng som vattnar sina fålar går att hitta tillbaka i den svenska medeltiden men skrevs inte ner förrän på 1700-talet. Eftersom visan är så gammal kan vi inte belägga någon ursprunglig författare. Visan om Staffan och upptåg kring detta, såsom staffansridning, var då knutet till annandag jul eftersom det var Stefanos helgondag.
Staffansridningen höll sig på sina håll i Sverige kvar ännu på 1800-talet. Visan sjöngs både i samband med vattningen av hästarna på annandagens morgon och i samband med att man därtill red omkring från gård till gård i byarna
Visan levde också vidare i ”stjärnsjungningsseden” där stjärngossar kring trettonhelgen med en för ändamålet tillverkad stjärna gick runt bland gårdarna och sjöng många olika visor. Det är sedan under det tidiga 1900-talet då luciatågen blir populära som Staffansvisan införs i luciarepertoaren.
Våra dagars städade sed att sjunga ”Stalledrängsvisan” i samband med luciatåg och vid jul kan väl närmast ses som en blek återspegling av vissa inslag i dessa gamla seder. De strutformiga huvudbonaderna och stjärnan som brukar medföras är vanligen vad som påminner om de gamla kringvandrande stjärngossarna.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2023-11-29
Kort svar: Luciatåget som anordnades 1927 bestod av lucian, hennes tärnor, gossar i Staffanskostymer, stjärngossar, fackelbärare, en pager och nationalklädda ungdomar som tågade genom centrala Stockholm på kvällen.
Under medeltiden kom helgonet Lucia in i den svenska kalendern med kristendomen. Det medeltida firandet hade dock väldigt lite med helgonet att göra utan hörde snarare samman med att lussenatten var årets längsta natt och att det var ned luciadagen som julfastan inleddes.
Den första lucian med vit särk och ljus i håret är dokumenterad i mitten av 1700-talet. I västra Sverige blev det samtidigt en tradition att ”lussa” natten till 13 december. Då klädde man sig i gamla kläder och kom som ”lussegubbar” eller ”lussebrudar” till byns lika gårdar för att där få sig en sup. Även studenter på västsvenska nationerna vid bl.a. Uppsala och Lunds Universitet började fira lucia och dricka brännvin i anslutning till detta.
Den konservativa tidningen Stockholms Dagblad drog i början av december 1927 igång ett upprop om att anordna en luciakarneval genom den av elektrisk belysning upplysta huvudstaden. Tidningen fick med sig gatuföreningar och handelsmän på tåget och 13 december 1927 var det dags för det första offentliga luciatåget genom huvudstadens gator.
Lucias väg enligt DN 1927-12-13
Luciatåget startade och avslutade på Gustav Adolfs torg. Innan tåget drog iväg vid åttatiden på kvällen så hade Katarina södra folkskolas gossorkester spelat inför ett fullpackat torg. När luciatåget väl avgick så var gatorna fyllda med folk. Först gick tåget via Fredsgatan och Drottninggatan för att svänga av på Kungsgatan. Framme vid Stureplan svängde man in på Biblioteksgatan och sedan tog man sig, via Norrmalmstorg, Hamngatan och Regeringsgatan, tillbaka till startpunkten.
Luciatåget bestod inte bara av lucian själv (som jag tyvärr inte har lyckats hitta namnet på) och hennes tärnor. Så här beskrivs luciatåget 1927 i Svenska Dagbladet:
Det stora Luciatåget föregås av två härolder till häst samt två ridande fackelbärare, varefter följer ett 30-tal gossar i Staffanskostymer. Därpå följer ett 30-tal stjärngossar med kåpor luvor och lysande stjärnor, därefter kommer Luciabruden själv till häst, följd av en pager, som bära upp hästens schabrak. Efter bruden följa ett 10-tal Lussitärnor till häst samt den nationalklädda ungdomen, cirka 50 personer. Tåget avslutas med tvenne ridande fackelbärare och upptager i allt en längd av omkring 100 meter.
Luciatåget 1927 bestod alltså dels av lucian själv, hennes tärnor, gossar i Staffanskostymer, stjärngossar, fackelbärare, en pager och nationalklädda ungdomar.
Stockholms Dagblads lucia 1927
Efter det genomförda tåget ska luciabruden och tärnorna, enligt tidningsuppgifter, ha besökt restauranger för att äta och dansa ”till förmån för Stockholms fattigas jul”.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2023-11-28
Kort svar: Under 1900-talet har det vuxit fram en rik flora av figurer som följer lucian i luciatåget: bl.a. tärnor, stjärngossar, tomtar, pepparkaksgubbar, sockerbagare, råttor och Staffansgubbar. Vilka personer som förekommer beror vilket sammanhang luciatåget hålls i.
Luciatraditionen i Sverige går tillbaka till åtminstone 1700-talet då lussenatten (natten till den 13 december) var årets mörkaste natt. I västra Sverige fanns en tradition att lussa natten till 13 december. Då klädde man ut sig i gamla kläder till ”lussegubbar” eller ”lussebrudar” och gick runt bland gårdarna för att där få sig en sup. Denna tradition har dock föga med det moderna lussandet att göra.
Det äldsta belägget för ordet ”luciatåg” i KB:s tidning databas är från december 1894 där man skriver om ”luciafest” med bl.a. hälsningstal, lekar och ”fullständigt luciatåg av 22 personer”. Dock står det ingenting om som är med i tåget.
Varbergsposten 1894-12-14
År 1899 beskrivs dock lite mer i detalj vad som ingår i det årets luciatåg i Varberg:
många af flickorna kädda i hvitt, några av männen åter utklädda, en som svart kosack, en annan som eldröd tomtekonung, en tredje i ett fantasirikt mixtum-pixtum-kompositum
Det tidiga 1900-talens luciatåg – lucia, tärnor och stjärngossar
Luciadagen 1921 ordnas ett ”luciatåg med 100-tal tärnor”. Tärna är ett äldre ord för ”flicka” i synnerhet kopplad till någon som har tjänst hos en finare dam inom exempelvis hovet. Tärnor i ett luciatåg är de kvinnor som går efter lucian.
Annons i Svenska Dagbladet 1921-12-09
Det är också nu (1924 och 1928) som de två vanligaste texterna till luciasången (dels Sigrid Elmblads Sankta Lucia, ljusklara hägring, och Arvid Roséns Natten går tunga fjät) skrivs. Givetvis bör det finnas en koppling till att luciatågen blev allt vanligare.
Det stora Luciatåget föregås av två härolder till häst samt två ridande fackelbärare, varefter följer ett 30-tal gossar i Staffanskostymer. Därpå följer ett 30-tal stjärngossar med kåpor luvor och lysande stjärnor, därefter kommer Luciabruden själv till häst, följd av en pager, som bära upp hästens schabrak. Efter bruden följa ett 10-tal Lussitärnor till häst samt den nationalklädda ungdomen, cirka 50 personer. Tåget avslutas med tvenne ridande fackelbärare och upptager i allt en längd av omkring 100 meter.
Luciatåget 1927 bestod alltså dels av lucian själv, hennes tärnor, gossar i Staffanskostymer, stjärngossar, fackelbärare, en pager och nationalklädda ungdomar.
Svenska Dagbladet 1927-12-14
Redan på 1920-talet har alltså stjärngossarna etablerat sig som en del av luciatåget trots att de från början snarare var knutna till trettonhelgens stjärnspel så sent som i slutet av 1800-talet. Men efter att dessa försvann införlivades några av de delar som fanns i julspelen i lucitåget. Så här skriver Bringéus:
En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.
Tomtenissar
Tomten har varit en del av främst julfirandet sedan slutet av 1800-talet. Jultomtens små medhjälpare – tomtenissar – har förekommit i luciatågen nästan från början, även om de inte finns med i de tidigaste officiella paraderna. Så här skriver Håkan Strömberg:
Tomtarna fanns alltså med i den moderna lucians hov nästan från början, och de blev kvar som ett inslag när tåget spreds över landet. När Uppsala hade sitt första offentliga luciatåg 1938 avslutades kortegen med tomtenissar som skötte pengainsamlingen.
Pepparkaksgubbar
Under andra hälften av 1900-talet börjar några nya figurer sakta smyga sin i i luciatåget. Den vanligaste nykomlingarna är pepparkaksgubbar (inte att förväxlas de pepparkakor bakade som gubbar).
Så här skriver Håkan Strömberg i boken Lucia:
När pepparkaksgubbarna dyker upp i luciaföljet är mer oklart än tomtarna. Det finns i vart fall inte med i karnevalstågen 1927-1928. /../ Det kan mycket väl ha börjat redan på 1940-talet, och senast på 1970-talet är de brunklädda gestalterna fast etablerade.
En startpunkt för pepparkaksgubbarna i luciatågen kan vara visan ”Tre Pepparkaksgubbar” som skrevs redan 1913 av Astrid Gullstrand och Alice Tegnér. Men den slog igenom stort när den kom ut i sångboken Nu ska vi sjunga 1943.
Det tidigaste belägget för pepparkaksgubbar i luciatåg som jag hittat är från 1952 då ett luciafirande på Hörselfrämjandets skola beskrivs:
Först kom lucior och stjärngossar, sedan kom tomtar och pepparkaksgubbar och till slut kom höstlöv i skir tarlatan och älvor med vingar.
Luciamorgon på TV1 lördagen 13 december 1975 hade;
tomtenissar, möss, pepparkaksgubbar, stjärngossar och så Lucia själv förstås med sina tärnor
Andra figurer som förekommer i luciatågen är t.ex. sockerbagare, råttor och tomtar i luciatågen.
Under 1980-talet lyfts också en diskussion om huruvida en lucia kan vara mörkhårig. Tidningen Bamse har 1984 en serie om hur en mörkhårig flicka inte får bli lucia men i slutet ändå visar sig vara mest lämpad. Två år senare 1986 har SvD ett stort uppslag med rubriken ”Lucia med mörkt hår”.
Numer (slutet av 2010-talet) pågår inte sällan en diskussion om vilka figurer som bör förekomma i luciatåget. Håkan Strömberg sammanfattar:
Lucia [har] haft en lång rad följeslagare att dela scenen med. Alla har inte varit på plats samtidigt, och det finns inget som säger att några av dem ska ses som mer ”äkta” än andra. Både sammansättningen och vilken roll de har spelat har förändrats, liksom så mycket annat.
Jag tror att sammansättningen av luciatåget är mycket beroende på sammanhang. I vissa fall (t.ex. luciatåg i tv från kyrkor) förekommer ofta bara lucia, tärnor och stjärngossar medan det i andra sammanhang (ex. på förskolor eller i föreningar) förekommer en mer brokig skara av figurer,
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2018-12-13)
Kort svar: En stjärngosse är en utklädd figur som under luciatågen går efter lucian ikädd lång vit skjorta och en strutliknande huvudbonad.
Lucitågen började bli populära under de första årtiondena av 1900-talet. Redan från början fanns, förutom lucian, tärnor och stjärngossar med i tågen. En stjärngosse beskrivs av Svensk Ordbok på följande sätt:
pojke som under lucia- eller julfirande uppträder i lång vit skjorta och en strutliknande huvudbonad
Stjärngossarna är dock äldre än själva luciatågen och dyker upp redan i äldre tiders trettondagsspel. Trettonsdagsspelen var ungdomstupptåg som ofta förlades till trettonhelgen då ungdomar gick från gård till gård och spelade upp scener från Bibeln mot ersättning i form av mat och dryck.
Stjärngossar och Judas med pungen, Skansen.
Att ungdomar som klätt ut sig med olika mundering drog runt mellan gårdarna var dock inte något som förekom enbart under trettonhelgen. Det hela pågick från lucia, över jul- och nyårshelgen och sedan avslutades det hela vid trettonhelgen. Så här skriver Institutet för språk och folkminnen:
Till festerna behövdes mat och dryck som kunde samlas in genom stjärngossetåg där bibliska scener gestaltades och framfördes under mer eller mindre busiga och skräniga former. De här dramatiseringarna var inspirerade av de stämningsfulla stjärnspel som förekom i katolska länder.
I spelen förekom bl.a. Josef och Maria med barn, Herodes med sin betjänt, tre konungar (alltså de tre vise männen där en av dem svartmålad i ansiktet), en ängel, stjärnbäraren eller stjärnknekten, Judas med pungen och stjärngossarna.
SAOB skriver att stjärngosse är ett ord som förr användes:
om var och en av de (ursprungligen vanligen 5—6) manliga deltagarna i ett (ursprungligen på trettondagsaftonen uppfört, i senare tid med staffanssjungning o. luciaspel sammanblandat) spel (trettondagsspelet, stjärngossespelet), ursprungligen symboliserande de tre vise männens uppvaktning av den nyfödde Jesus
Trettondagsspelen levde vidare in på sent 1800-tal då de togs upp av Skansen, men därefter försvann de successivt ur det folkliga medvetandet. När luciatågen sen blev populära på 1920-talet fick stjärngossarna där en ny roll och är därmed fortfarande en rest av de gamla trettondagsspelen.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-01-10
Kort svar: Legenden Staffan stalledräng har sitt ursprung i historien om den första kristna martyren – St Stefanos. Eftersom hans dödsdag firas som andlig födelsedag och han var den första martyren firas hans dag (26 december) på dagen efter Jesus födelsedag (25 december)
En martyr är en person som dött för sin tro. Martyrskapet finns inom flera olika religioner däribland kristendomen. Den första kristna martyren heter enligt legenden Stefanos och han var en av ledarna för urförsamlingen. Som straff för att han predikat om Jesus som Kristus dömdes han till döden och stenades (enligt berättelsen i Apostlagärningarnas sjunde kapitel)
Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.»Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.
Stefanos blev också helgon och därmed är det hans dödsdag som högtidlighålls. då det räknas som hans andliga födelsedag. Eftersom Stefanos är den första martyren föll det sig naturligt att han fick dagen efter frälsarens (Jesus) födelsedag som ju firas 25 december. Stefanos (eller Staffan/Stefan på svenska) firas alltså på annandag jul – 26 december.
St Stefanos blir Staffan stalledräng
I flera delar av nordvästra Europa (bl.a. England, Danmark och Sverige) utvecklades under medeltiden nya legender om St Stefanos.
Stefanos kallas i Sverige för Staffan och han är i de nya legenderna stalledräng åt kung Herodes. Så här skriver Historiska musset:
En av legenderna berättar om hur Stefanus under julnatten får syn på Betlehemsstjärnan. Han förstår att det är ett tecken på att Judakonungen, som enligt profetiorna skall frälsa världen, är född. Stefanus berättar om sin upptäckt för Herodes. Denne vägrar tro på hans ord, om inte den stekta tupp som ligger på kungens frukostbord, stiger upp, flaxar med vingarna och gal. Detta är förstås precis vad som händer. Kungen blir förskräckt över hur mäktig denne nyfödde kung måste vara som redan kan göra sådana under. Han beslutar sig för att döda barnet som hotar hans kungamakt. Stefanus själv tas tillfånga och stenas till döds utanför stadens murar.
Utifrån denna nya roll som Herodes stalledräng skrevs en mängd (över 300) medeltida ballader om Staffan. Dessa ballader sjöngs dels i samband med olika traditioner knutna till annandagen men också av stjärngossarna i deras julspel under perioden från tredjedag jul till trettondagen. När stjärngossarna flyttade över till luciatåget följde även Staffansvisorna med och i modern tid är det främst i luciatågen som Staffanvisan har överlevt.
Källor: Den svenska julboken (1993) av Jan-Öyvind Swahn och ”Staffan var en stalledräng” av Charlotte Hedenstierna-Jonson – Historiska Museet 2009-12-10
Kort svar: Stjärngossar var från början del av julspel knutet till trettonhelgen, men under 1900-talet blev stjärngossarna istället en del av luciatåget.
Ingen vet egentligen när Jesus föddes och således inte heller när ”de tre vise männen” kom till honom. Men någon gång under kristendomens första århundraden la man juldagen den 25 december och tretton dagar därefter hamnade således trettondagen eller ”epifania” som den kallas i äldre tradition. I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondag jul som den dag då de tre vise männen kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet.
De tre vise männen
I folklig tradition var trettonhelgen en helg då man spelade upp ett julspel som handlade om hur de tre vise männen kom till Jesus och hur Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Spelen uppfördes dels av pojkar vid latinskolorna och dels av ungdomar på landsbygden där man gick från gård till gård. Syftet med spelen var att tigga pengar antingen till dem själva eller till fester som hölls under trettonhelgen.
De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:
Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjorto. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. en av dessa skulle agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjärna. Alla tiggde penningar.
I de äldsta stjärngossetågen förekom de tre vise männen. Senare har också en stjärnbärare, en pajas (Judas med pungen), Josef och Maria med Jesusbarnet, en ängel och en rad statister tillkommit. Ängeln var alltid ensam och har i uppteckningar benämnts som ”sångängeln” eller ”sjungängeln”. Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”. Många menar att det var ifrån stjärngossetågens ängel som den moderna lucian växte fram.
Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:
betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.
Så här kunde det t.ex. stå i en rapport när man skulle förbjuda stjärngosseupptåg:
i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk, som plädgade i Guds församling predikas över.
Under pietismens framväxt bekämpades stjärngossarna och julspelen hårt och det gick sägner om hur farligt det var att delta i spelen.
En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.
I Nås i Dalarna finns beskrivningar av ett stjärngossetåg 1910. Dock var det inte kring trettonhelgen som stjärngossarna nu visade upp sig utan just vid luciafirandet 13 december.
Skrivet av Mattias Axelsson (2007-01-07, uppdaterad 2015-01-05)
Högtider och traditioner 