Vilken dag är skottdagen?

Kort svar: 29 februari är skottdagen i Sverige.

Eftersom jordens varv runt solen inte riktigt går jämnt ut med kalenderårets 365 dagar har vi sedan åtminstone årtiondena före Kristi födelse skottår. När dessa skottår legat har berott på vilken kalender som tillämpats men sedan den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753 följer vi regeln att skottår infaller vart fjärde år (med vissa undantag för sekelskiftesår).

Ett skottår betyder att en extra dag läggs till i månaden februari. Att det just är februari månad som är den dag då årets längd regleras kan te sig märkligt, men det är en rest ifrån den gamla romerska kalendern.

Skottdagen

Ytterligare en rest ifrån den gamla julianska kalendern är att skottdagen skulle infalla den 24 februari. Så var det i Sverige fram till år 2000. Almanacksförlaget förklarar det så här:

Skottdagen har från och med år 2000 flyttats från 24 till 29 februari. Anledningen till att skottdagen varit den 24 är att månaden februari i den julianska kalendern slutade den 23. I flera länder t.ex. England, Tyskland, Italien är skottdagen sedan gammalt den 29 februari, ett internationellt mönster således. Sverige är rätt ensamt om att i gammal romersk anda hållit fast vid den 24 februari.

Skottdagen är alltså den 29 februari.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-02-18)

Källa: Almanacksförlaget

Varför är år 2012 ett skottår?

Kort svar: År 2012 är ett skottår eftersom – enligt den gregorianska kalendern – vart fjärde år är skottår (utom jämna hundratal – undantaget jämna hundratal som kan delas med fyra).

Ett kalenderår är normalt 365 dagar eftersom jordens bana runt solen tar 365 dagar (alltså jordvarv runt den egna axeln). Problemet är dock att jordens varv runt solen inte tar exakt 365 dagar utan 365,2422 dagar.

När man några decennier före Jesus födelse i Romarriket introducerade den julianska kalendern löste man så småningom problemet genom att låta vart fjärde år innehålla en extra dag (skottdagen) i februari. Dock blir ett genomsnittsår då 365,25 dagar och inte 365,2422 dagar. Inte så stor skillnad kan tyckas men på 128 år blir felet en hel dag. Fram till medeltiden hade alltså nästan två veckor lagts till felaktigt vilket gjort att högtidsdagar och dylikt förskjutits. Luciadagen är ett sådant exempel som när dagen började firas nog inföll på årets längst natt, men som på medeltiden då flyttat c.a. tio dagar men ändå hos vissa kallades ”årets längsta”.

Så här skriver Lodén:

Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)

Men  på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Skottår (år med 366 dagar) är alltså år som är jämnt delbara med fyra (ex. 2008, 2012 o.s.v.). Undantagen från den regeln är jämna hundratal (ex. 1800 och 1900). Undantag från det sista undantaget är de hundratal som är jämnt delbara med fyra (ex. 1600 och 2000).

Således är år 2012 ett skottår.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 31/12 – 2011)

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Varför har februari bara 28 dagar?

Kort svar: Att februari är den månad som har minst antal dagar av alla årets månader beror på att februari för väldigt många år sedan var årets sista månad och därmed den månad som man lämpligast la till eller drog bort dagar ifrån.

Ett år är drygt 365 dagar. Det är nämligen ungefär så lång tid det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen -men bara ungefär. Lite beroende på hur man räknar så tar det 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder för jorden att ta sig ett varv runt solen.

Ett kalenderår måste vara i jämnt antal dagar och eftersom jordens rotation runt solen inte är jämn så har man kalendariskt försökt lösa det här på olika sätt. I den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern la man till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.

Romarriket hade tidigt ett år bestående av tio månader på sammanlagt 304 dagar. Året började med Martius (alltså nuvarande mars) och den tionde och därmed sista månaden var december. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Så småningom tillkom två månader – Ianuarius och Februarius – men året började fortfarande med Martius. De tolv månaderna stämde dock fortfarande dåligt överens med det astronomiska året och man ”utförde emellanåt  en nödtorftig justering genom tillägg av en 13:e månad” (Lodén, s. 97).

Romarna prövade olika mer eller mindre bra (de flesta ganska dåliga) varianter av kalendrar, men det var först när Julius Ceaser år 46 fvt bestämde att året skulle ha 365 dagar med 12 månader. Och vart fjärde år skulle en skottdag läggas till februari. Månaderna var 30 eller 31 dagar långa förutom februari som fick 28 dagar.

Att det var just februari som blev den korta månaden hänger alltså samman med att det länge i det romerska riket var årets sista månad och därmed den som bäst lämpade sig att förlänga eller förkorta.

Så småningom visade det sig att även den julianska kalendern inte var bra nog. Den förflyttade sig ett dygn på 128 år vilket på tusen år blev en dryg vecka. Därför infördes på 1500-talet den gregorianska kalendern som vi idag använder.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2010-02-27

Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm

Varför infaller skottdagen den 29 februari?

Kort svar: Februari var tidigare årets sista månad (1 mars var nyårsdag). När skottåret infördes med den julianska kalendern var februari den månad som av det av hävd togs bort eller lades till dagar. Då var det naturligt att skottdagen las just där.

Sedan år 2000 är det i almanackan den 29 februari som är skottdagen. Dessförinnan var 24 februari skottdag, men för att slippa problemet med att namnsdagarna i slutet av februari flyttades vart fjärde år valde man att kalla den sista dagen i februari för skottdagen.

Men varför är det just februari månad som förlängs med en dag vart fjärde år (förutom sekelskiftesår som inte är jämnt delbara med fyrahundra)? Som mycket annat är det i Romarriket vi får söka svaret på den frågan.

Eftersom de tidigaste kalendrarna, såväl i Rom som i Babylonien och i den judiska traditionen, var månkalendrar så stämde de inte överens med det astronomiska året (dvs den tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen). I den äldsta kända romerksa kalendern fanns tio månader, från mars till december. Året började alltså 1 mars och slutade sista december. Om tiden däremellan skriver Nystedt:

Resten av året, cirka 70 dagar, mellan sista december och första mars, brydde man sig inte om att räkna upp i någon kalender. De var blanka dagar som inte fanns i någon almanacka. 

Runt år 700 fvt gjordes en ordentlig kalenderreform och månaderna januari och februari lades till. Men fortfarande var 1 mars årets första dag. Således blev februari den sista och när det behövdes kapades den till 23 dagar för att få plats med en extra skottmånad för att få kalendern i fas med årstiderna (därför var 24 februari länge skottdag i Sverige).

Allteftersom Romarriket växte blev behovet att flytta nyårsdagen större. Eftersom man på nyårsdagen tillsatte nya konsuler och planerade årets fälttåg var tiden från 1 mars för kort när Romarriket var som störst. Därför flyttades nyår på 100-talet fvt till 1 januari.

Omkring år 46 fvt infördes så den julianska kalendern som gjorde skottmånaderna överflödiga. Istället bestämdes att en extra dag (skottdag) skulle läggas till årets 365 vart fjärde år. Och eftersom februari av hävd var den månad som det togs bort och lades till dagar i så passade det bäst att låta skottdagen ligga i slutet av februari.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2008-02-27

Källa: Nystedt, Lars ”Nytt år – men varför just nu?” SvD 2007-12-31

Varför har vi skottår och hur länge har det funnits?

Kort svar: Skottår (alltså år med en extra dag i slutet av februari) finns för att den kalender vi använder (365 dagar) ska komma i fas med jordens rotation runt solen (365,2422 dagar)

Ett år är en tidsrymd som inte är alldeles självklar att definiera längden på. Eftersom årslängden beror på vilken tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen går året inte att dela jämnt i dagar – jorden tar nämligen drygt 365 dagar på sig (ungefär 365 dagar och 6 timmar, lite beroende på hur man räknar).

För att råda bot på problemet att dagarna förskjuts sex timmar bakåt per år valde man till en början (bl.a. i den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern) att då och då lägga till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.

Därför gav Julius Ceaser uppdrag åt astronomen Sosigenes att räkna fram en ny och bättre kalender – kallad den julianska – och den började användas år 46 fvt. I den julianska kalenderna infördes en extra dag vart fjärde år (skottår). Genom att inför en extra dag försökte man kompensera för att det astronomiska året var mer än 365 dagar.

Skottdagen

Tyvärr var Sosigenes inte tillräckligt exakt utan utgick från att ett astronomiskt år är 365,25 dagar när det i själva verket är 365,2422 dagar. Inte så stor skillnad kan tyckas men på 128 år blir felet en hel dag. Fram till medeltiden hade alltså nästan två veckor lagts till felaktigt vilket gjort att högtidsdagar och dylikt förskjutits. Luciadagen är ett sådant exempel som när dagen började firas nog inföll på årets längst natt, men som på medeltiden då flyttat c.a. tio dagar men ändå hos vissa kallades ”årets längsta”.

Så på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Nu uteslöts de årtal som är jämnt delbara med hundra (ex. 1800 och 1900) från skottåren, men undantag för årtal som också är jämnt delbara med fyrahundra (ex. 2000). På så vis blir kalenderfelet bara ett dygn på 3236 år.

Olika länder bytte kalender vid olika tidpunkt vilket ledde till att tiden räknades på olika sätt i olika delar av Europa under ett antal sekel. I Sverige var vi relativt sena med övergången även om beslut tagits redan 1699. Då bestämdes att vi i Sverige skulle ta bort en dag varje år för att successivt byta kalender. Skottdagen år 1700 togs också bort men därefter stagnerade arbetet och Sveriges kalender låg helt ur fas med övriga Europas. Därför beslöt Karl XII att februari 1712 skulle ha trettio dagar och att den julianska kalendern återtogs.

Inte förrän år 1753 infördes den gregorianska kalendern i Sverige och det gjordes abrupt genom att elva dagar togs bort från kalendern. Efter 17 februari 1753 kommer 1 mars samma år. 18-28 februari har alltså försvunnit ur den svenska historien. Ett problem för bl.a. släktforskare som skall bedöma hur gamla människor som levde vid den här reformationen blev.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-02-26)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,