Kort svar: I västra Sverige (Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland) går man påskkärring på påskafton. I resten av landet har skärtorsdagen varit den vanligaste dagen.

Traditionen med påskkärringar har ju sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor. Enligt tron reste häxorna till ett gästabud med djävulen på en plats som oftast (men inte alltid) kallades Blåkulla. Resan påbörjades natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen och häxorna kom tillbaka på natten mellan påskafton och påskdagen.

Folk som klär ut sig till någon form av häxor (få av de attribut som dagens påskkärringar bär har dock någon som helst koppling till häxtron på 1600-talet) är belagt sedan åtminstone början av 1800-talet och seden var spridd under mitten av seklet. Dock är den troligt äldre ändå.

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):

1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett ”skråpukaansikte”, dvs. en mask.

Om vi skall upprätthålla kopplingen mellan häxtron och dagens påskkärringar så är det egentligen vid två tillfällen som det skulle passa att ”gå påskkärring” – skärtorsdagen och påskafton. Dymmelonsdagen har inte firats sedan 1700-talet så den känns inaktuell och påskdagen är en söndag.

Vilken av dagarna som används för att gå påskkärring är alltså olika, men klart knutet till olika delar av landet. Att gå påskkärring på påskafton är tydligt knutet till västra Sverige medan skärtorsdagen också finns i andra delar av landet. Så här skriver Bringéus:

Föreställningen om Blåkullafärden har i Västsverige främst förknippats med påskafton. Här kallades häxorna för påskkärringar. Möjligen är seden att hänga på folk figurer i form av kvast, grissla, raka och smörjehorn en utlöpare av det västsvenska bruket med s.k. påskbrev.

Vera Forsberg skriver så här:

På påskafton /../ klädde [man] ut sig till häxa och gav sig ut för att skrämma vänner och bekanta. /../ På sina håll tar barnen ut nöjet i förskott och gör sin påskgummerond redan på skärtorsdagen.

De landskap där påskkärringar först finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. Så det ursprungliga är att man går påskkärring på påskafton och då hade hade med sig påskbrev.

När bruket sedan spred sig över landet via Stockholm och dessutom gick ner i åldrarna under 1900-talet blev det på många platser vanligt att man istället gick påskkärring på skärtorsdagen. En orsak till detta kan vara att traditionen fördes vidare på förskolor och skolor där skärtorsdagen var den sista skoldagen inför en längre påskledighet.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-05, uppdaterad 2021-04-01)

Källor:

Majstång och julgran av Vera Forsberg,

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

””Först ska vi till Blåkulla, sen ska vi till McDonald’s”: Påskkäringar i Sverige 1850-2000.” av Fredrik Skott

Kort svar: I folktron reste häxorna till Blåkulla under påsk. Någon gång runt 1800 började folk klä ut sig till häxor och ”gå påskkärring” på skärtorsdagen eller påskafton.

Att dagens påskkärringar har sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor är de flesta idag medvetna om. Det var på 1660- och 1670-talen som häxprocesserna var som värst i Sverige och c.a. 300 personer avrättades efter att de ansetts åkt till djävulens gästabud. Gästabudet hölls i en praktfull gård på en plats som ofta (men långt ifrån alltid) kallades för Blåkulla. Häxorna trodde att de serverades massor av läckerheter, men det var i själva verket grodor, ormar och paddor.

Två sätt som användes för att skrämma iväg häxorna var skjuta med gevär och att tända brasor. Dessa försvarsmetoder har levt vidare in i våra dagar som påsksmällare och påskeldar. Det senare främst förekommande i västra Sverige.

Vi vet inte med säkerhet när folk började klä ut sig till påskkärringar.  Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring finns i ett lexikon från 1807, men Skott anser att ordet “med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.

De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man “gick påskkärring” och ibland hade med sig påskbrev. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så.

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):

1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett “skråpukaansikte”, dvs. en mask.

I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott vidare:

Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den “lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.

Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är “gammal”, “före min tid” och “vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som

wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.

Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att “seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.

Likt en många andra seder som varit populära bland ungdomar och fungerat som en form av frizon i förhållande till vuxenvärlden så avdramatiserades påskkärringarna under 1900-talet när föräldrar började klä sina barn som små påskgummor. Skott igen:

Under 1900-talet förändrades dock seden drastiskt. Påskkärringarnas ålder har sjunkit. Från att ha varit en ungdomssed har den nu definitivt förvandlats till en barnsed.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-04, uppdaterad 2021-04-01)

Källor:

Svenska traditioner av Ebbe Schön,

Majstång och julgran av Vera Forsberg

Årets festdagar av Nils-Arvid Bringéus

Först ska vi till Blåkulla och sen ska vi till McDonald’s” Påskäringar i Sverige 1850—2000 av Fredrik Skott i Svenska landsmål och svenskt folkliv 2002