Kort svar: Den judiska påsken börjar på kvällen den 14 i månaden Nisan och håller på en vecka. Eftersom den judiska kalendern och den gregorianska inte stämmer överens flyttar sig den judiska påsken i förhållande till den kristna almanackan.
Missuppfattningen bygger förmodligen på att Jesus firade den pesach under den vecka som han (enligt kristen tradition) korsfästes, dog och uppstod runt år 33. Därefter firade de första kristna judisk pesach, men med ett nytt innehåll.
Pesach börjar den 15 i månaden Nisan och håller på till dag 22 – alltså i en vecka. Det judiska dygnet räknas från solnedgång till solnedgång och därför kan man säga att påsken börjar kvällen före det datum som motsvarar 15 Nisan.
Pesach börjar alltså på samma datum i samma månad varje år om man följer den judiska kalendern. Tidpunkten varierar dock i den gregorianska kalendern (den vanliga kalendern) eftersom den judiska kalendern är en lunisolarkalender som baseras både på både solens och månens omlopp och den gregorianska är en ren solkalender.
Den judiska kalenderns år består av 354 dagar (12 månader med 29 eller 30 dagar i varje månad). För att anpassa kalendern till det tropiska året stoppas en skottmånad in med viss regelbundenhet (sju skottmånader under en tidsperiod om nitton år). Varje ny månad börjar (och slutar) alltså med nymåne och den 15:e dagen är det alltså fullmåne. Därför börjar det judiska pesachfirandet alltid vid fullmåne.
Kort svar: Ingen vet med säkerhet hur gammal seden att gå påskkärring är, men förmodligen har den börjat på senare delen av 1700-talet i de västra landskapen.
En ofta spridd uppgift, även i seriös litteratur om svenska högtider, är att traditionen ”gå påskkärring” är en relativt ny sed som man kan spåra till 1900-talet och Stockholms villakvarter. Men det är snarare så att traditionen går att spåra tillbaka till slutet av 1700-talet.
Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring är från Erik Wilhelms Svenskt och fransyskt lexicon. 1-2 (1807) men forskaren Fredrik Skott anser att ordet ”med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.
Äldre folkminnesuppteckningar kan användas för att visa att seden med påskkärringar var väl så spridd inte bara i västsvenska städer utan också på den omkringliggande landsbygden under 1800-talets andra hälft.
De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott:
Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den ”lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.
Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är ”gammal”, ”före min tid” och ”vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som
wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.
Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att ”seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.
Under 1900-talets första hälft spreds sedan seden med påskkärringarna från västra Sverige till Stockholm. Flera belägg finns från Stockholmstrakten kring 1900-talets början och i mitten av 1900-talet fanns påskkärringar i samtliga svenska landskap.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2008-03-18 (uppdaterad: 2022-01-31)
Kort svar: Påsk kommer från hebreiskans pasach (eller pesach) som betyder ”gå förbi” eller ”skona”. Det som åsyftas är att G-d gick förbi och skonade israeliternas barn för uttåget ur Egypten.
Påsk kommer från det arameiska ordet paska, som i sin tur har sitt ursprung i hebreiskans pasach. Pasach betyder ”gå förbi” eller ”skona” – jämför med svenskans passera.
Den som gick förbi och skonade var G-d.
Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. (Exodus 12:23)
Bakgrunden är att israeliterna hade blivit slavar i Egypten. Moses hade blivit utvald av G-d att leda israeliterna ur fångenskapen, men farao var helt emot den idén. För att övertyga farao lät G-d tio svåra plågor hemsöka Egypten – den sista var att alla förstfödda (både människor och djur) skulle dö.
För att israeliternas barn skulle skonas bestämde G-d att de skulle slakta ett lamm och måla blod på ”båda dörrposterna och tvärbjälken”. På så sätt kunde G-d veta vilka dörrar han skulle gå förbi.
Från arameiskan spred sig ordet till latinets (vilket var kristenhetens officiella språk) pascha. Till Sverige kom ordet via kristna missionärer.
Man kan sedan följa den latinska termens spridning via missionens väg upp över Europa till nuvarande Frankrike, via Köln och nordtyskland ända upp till Skandinavien. På fornsvenska, liksom i isländskan, hette det paskar. Tvåstavigheten har behållits i danskan och norskan där det heter påske. Gemensamt är dock övergången från lång a till å. I svenskan kom dock det ursprungliga påska att omvandlas till det enstaviga påsk.
Kort svar: I västra Sverige (Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland) går man påskkärring på påskafton. I resten av landet har skärtorsdagen varit den vanligaste dagen.
Folk som klär ut sig till någon form av häxor (få av de attribut som dagens påskkärringar bär har dock någon som helst koppling till häxtron på 1600-talet) är belagt sedan åtminstone början av 1800-talet och seden var spridd under mitten av seklet. Dock är den troligt äldre ändå.
Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):
1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett ”skråpukaansikte”, dvs. en mask.
Om vi skall upprätthålla kopplingen mellan häxtron och dagens påskkärringar så är det egentligen vid två tillfällen som det skulle passa att ”gå påskkärring” – skärtorsdagen och påskafton.Dymmelonsdagen har inte firats sedan 1700-talet så den känns inaktuell och påskdagen är en söndag.
Vilken av dagarna som används för att gå påskkärring är alltså olika, men klart knutet till olika delar av landet. Att gå påskkärring på påskafton är tydligt knutet till västra Sverige medan skärtorsdagen också finns i andra delar av landet. Så här skriver Bringéus:
Föreställningen om Blåkullafärden har i Västsverige främst förknippats med påskafton. Här kallades häxorna för påskkärringar. Möjligen är seden att hänga på folk figurer i form av kvast, grissla, raka och smörjehorn en utlöpare av det västsvenska bruket med s.k. påskbrev.
Vera Forsberg skriver så här:
På påskafton /../ klädde [man] ut sig till häxa och gav sig ut för att skrämma vänner och bekanta. /../ På sina håll tar barnen ut nöjet i förskott och gör sin påskgummerond redan på skärtorsdagen.
De landskap där påskkärringar först finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. Så det ursprungliga är att man går påskkärring på påskafton och då hade hade med sig påskbrev.
När bruket sedan spred sig över landet via Stockholm och dessutom gick ner i åldrarna under 1900-talet blev det på många platser vanligt att man istället gick påskkärring på skärtorsdagen. En orsak till detta kan vara att traditionen fördes vidare på förskolor och skolor där skärtorsdagen var den sista skoldagen inför en längre påskledighet.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-05, uppdaterad 2021-04-01)
Kort svar: Påsken 2008 är nästan så tidig som den kan bli. Påskdagen 2008 infaller 23 mars.
Årets påsk (2008) är nästan rekordtidig. Hade det inte varit skottår i år hade påskdagen infallit så tidigt som den kan (22 mars), men istället infaller den en dag senare – 23 mars.
Att det alltid råder en viss osäkerhet kring när påsken är (vilket ju inte är fallet med jul) beror på att påsken är en rörlig högtid. Påskdagen är (för att förenkla saken något) alltid den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen och eftersom vårdagjämningen infaller torsdag 20 mars i år och fullmånen är dagen efter (på långfredagen) så blir påskdagen 2008 den 23 mars.
Det är dock inte helt sant eftersom påsken egentligen inte beror vare sig på vårdagjämningen eller den astronomiska fullmånen. På kyrkomötet i Nicaea 325 evt bestämdes att påskdagen skulle vara den söndag som inföll närmast efter den ecklesiastiska fullmånen närmast efter den vårdagjämningen. Eftersom vårdagjämningen kan infalla på olika datum beroende på bl.a. tidszon så fixerade man vårdagjämningen till den 20 mars oavsett när den faktiska vårdagjämningen är. Av samma anledning valde man att inte använda den astronomiska fullmånen utan den ecklesiastiska.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2008-03-13, uppdaterad 2018-02-13)
Kort svar: Förbudet mot ”offentliga tillställningar” såsom biografvisningar på långfredagen upphörde sommaren 1969.
Fredagen i stilla veckan heter på svenska långfredagen eftersom det var en lång och besvärlig dag för Jesus där han hängde på korset. Att långfredagen uppmärksammas inom kristendomen beror just på att det var den dagen som Jesus – enligt traditionen korsfästes och dog.
I somliga länder markeras långfredagen inte som en särskilt stor helgdag. Det var på grund av pietismens betonande av Jesu försoningsdöd som långfredagen fick en så dominerande roll i vår tradition.
Så här skriver Bringéus:
Visserligen gjorde reformatorerna Stilla veckan till en predikovecka men först genom kalenderreformen 1772 kom långfredagen att ersätta skärtorsdagen som helgdag. Under inverkan av pietismes och herrnhutismens passionsfromhet blev det snabbt en av kyrkoårets största helgdagar.
Eftersom långfredagen skulle vara en sorgens dag var det förbjudet med ”offentliga tillställningar” under långfredagen, t.ex. fick biografer fick inte ha öppet.
Förbudet införs och upphör
På flera ställen på internet kan man läsa att förbudet inte upphörde förrän 1973. Det är en uppgift som härrör från en äldre version av NE:s artikel om långfredagen. Bringeus skriver dock:
Fram till 1969 gällde förbudet mot anordnande av offentliga nöjestillställningar på långfredagen.
Och detta är den uppgift som stämmer. Förbudet upphörde att gälla den 1 juni 1969.
Historien bakom förbudet mot att anordna offentliga nöjestillställning på långfredagen går tillbaka åtminstone till 1700-talet. I en kunglig förordning från 1772 stadgas bl.a. att söndagar och helgdagar:
måtte användas i det vid deras stiftelse påsyftade ändamål, som är den Högstes lof och dyrkan.
Några år därefter (1786) utfärdade regeringen en förordning som direkt förbjöd nöjestillställningar på vissa kyrkliga helgdagar, däribland långfredagen. Förbudet förändrades något 1820 då följande femton dagar reglerades:
långfredag, påskafton, påskdag, juldag, julafton, pingstdag, pingstafton samt dertill alla böndagar och dagar före böndagarna.
Men förbudet ska enligt uppgift bara tillämpats vid två tillfällen. Så i slutet av seklet (1895) förändrade riksdagen återigen reglerna till att gälla:
att å juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen icke må offentligen uppföras skådespel, gifvas offentlig föreställning i lindansning, konstridning eller annat dylikt, eller hållas offentlig maskerad, bal, lekstuga, så kallad varitéföreställning eller andra sådana nöjen
Under kriget (1943) skärptes förbudet på så vis att förbudet inte bara gällde nöjestillställningar utan också offentliga tävlingar och idrottsevenemang. Dock undantogs pingstdagen från förbudet.
Förbudet mot att anordna offentliga tillställningar på juldagen, långfredagen och påskdagen reglerades från 1956 i Allmänna ordningsstadgan:
Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen
må icke anordnas annan offentlig tillställning än konsert. Polismyndigheten
äger medgiva undantag för skådespel och liknande föreställning, vars
innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.
bingospel får anses som offentlig tillställning i allmänna ordningsstadgans mening till följd varav en anmälan om att anordna bingospel på långfredagen lämnades utan bifall på den grunden att enligt 10 § i nämnda stadga — i dess dåvarande lydelse — förbud rådde att anordna offentlig tillställning bl. a. på långfredagen
Under mitten av seklet började förbudet successivt att ifrågasättas mer och mer. Från år 1956 kunde länsstyrelsen göra undantag för filmer som inte avvek från ”det kristna idealet”.
Ur SvD 1969-04-21
Våren 1968 kom en socialdemokratisk motion att upphäva förbudet och trots motstånd ifrån bl.a. Moderaterna upphävdes förbudet 1969.
DN i april 1969.
Förbudet mot offentliga nöjestillställningar på långfredagen (samt juldagen och påskdagen) togs alltså bort 1969 och första gången som svenskar kunde dansa och gå på bio på långfredagen var 27 mars 1970. Så här rapporterade Sydsvenskan 1970:
På trottoaren utanför dansrestaurangen stod demonstranterna. ”Nej till nöjen på långfredag!” förkunnade ett plakat. Reportern frågade pingstpastorn Bo Hörnberg varför Jönköpings frikyrkor protesterade. – Jesus korsfästes på den här dagen. Vem dansar på en begravningsdag? svarade pastorn.
Skrivet av: Mattias Axelsson (2007-04-17, uppdaterad 2014-04-02)
Källor:
Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Längre tillbaka i tiden var det till påsk, pingst och jul även knutet tredje- och fjärdedagar, men i samband med ”den stora helgdöden” 1772 så avskaffades samtliga tredje- och fjärdedagar (och även en rad andra helgdagar).
Under den fyrtio dagar långa fastan var ägg en av de maträtter som inte fick ätas. Samtidigt som ingen åt ägg började hönorna värpa – våren är nämligen en tidpunkt då hönor lägger särskilt mycket ägg. Alla ägg som värptes lades alltså på hög och när fastan äntligen var över på påskdagen så fanns det mängder av ägg att frossa i. Maxén och Lindroth sammanfattar:
Vårt äggätande är alltså både en kvarleva från den katolska tiden och styrt av förutsättningarna i naturen
Ägget har sedan blivit en symbol för en massa olika saker. En del kristna tolkar ägget som den grav där Jesus låg och att knäcka skalet symboliserar hur Jesus uppstod från det döda. Lägg därtill att ägget har varit en symbol för liv i många olika samhällen. Carl von Linné hade t.ex. ett ägg på sitt adelsvapen och hade dessutom som motto ”allt liv kommer från ägget”.
Kort svar: Påskriset kommer – enligt de flesta historiker – ur en kristen tradition att piska med björkris på långfredagen för att minnas Jesus lidande. Dock finns det de som menar att traditionen går tillbaka på förkristna bruk.
Påskris är idag, för de flesta, björkris pyntat med färgglada fjädrar som sätts fram under stilla veckan. Ursprungligen var dock påskris inget som man i första hand prydde husen med, utan något man använda för att piska varandra.
Dock var det först på 1600-talet om långfredag blev helgdag i Sverige. Före det så skiljde sig dagen inte mycket från andra dagar. Men från slutet av 1700-talet och en bra bit i på 1900-talet var långfredag en sorgens dag. Ur långfredagens tema om lidande kan vi härleda påskriset. Förr så användes påskriset för den så kallade långfredagsrisningen. De äldsta uppgifter som finns kring långfredagsrisningen är från 1703 då den omtalas som ”en gammal sed” vilket gör att de flesta drar slutsatsen att påskrisning förekommit åtminstone på 1600-talet. Så här beskrivs traditionen av Jonas Engman från Nordiska museet:
Påskriset som vi köper som prydnad, användes för att piskas med under stilla veckan som påminnelse om Jesu lidande på korset och i bondesamhället låtsaspiskade man varandra.
Risningen gick ut på att far i huset piskade upp barn och tjänstefolk för att påminna om Kristi lidande. Senare blev det en mer lekfull variant där rollern ombyttes och det snarare var barnen som piskade sina föräldrar.
Påskriset som dekoration började man sedan att användas i Stockholm och andra delar av östra Svealand på 1800-talet, men det var först under mellankrigstiden som det blev vanligt i resten av Sverige. Huruvida man ska tolka påskrisets ursrpung som kristet eller förkristet råder det delvis delade meningar om. Uppenbart är att påskrisningen tolkats in i en kristen kontext, men frågan är om ursprunget är tidigare än kristendomen. Vera Forsberg skriver:
Bakom seden [påskrisning] ligger en uråldrig förkristen tradition att om våren slå varandra med ett grönskande ”livsspö” till lycka och frukstamhet.
Nils-Arvid Bringéus skriver å andra sidan:
Att sedan har sitt ursprung i den kyrkliga liturgin – och inte kan tolkas som ett slags livsspö – är uppenbart.
Den ena hypotesen säger att påskriset har förkristna rötter, medan den andra säger att det är i princip otänkbart.
Kort svar: I folktron reste häxorna till Blåkulla under påsk. Någon gång runt 1800 började folk klä ut sig till häxor och ”gå påskkärring” på skärtorsdagen eller påskafton.
Att dagens påskkärringar har sitt ursprung i 1600-talets tro på häxor är de flesta idag medvetna om. Det var på 1660- och 1670-talen som häxprocesserna var som värst i Sverige och c.a. 300 personer avrättades efter att de ansetts åkt till djävulens gästabud. Gästabudet hölls i en praktfull gård på en plats som ofta (men långt ifrån alltid) kallades för Blåkulla. Häxorna trodde att de serverades massor av läckerheter, men det var i själva verket grodor, ormar och paddor.
Vi vet inte med säkerhet när folk började klä ut sig till påskkärringar. Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring finns i ett lexikon från 1807, men Skott anser att ordet “med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.
Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):
1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett “skråpukaansikte”, dvs. en mask.
I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott vidare:
Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den “lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.
Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är “gammal”, “före min tid” och “vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som
wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.
Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att “seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.
Likt en många andra seder som varit populära bland ungdomar och fungerat som en form av frizon i förhållande till vuxenvärlden så avdramatiserades påskkärringarna under 1900-talet när föräldrar började klä sina barn som små påskgummor. Skott igen:
Under 1900-talet förändrades dock seden drastiskt. Påskkärringarnas ålder har sjunkit. Från att ha varit en ungdomssed har den nu definitivt förvandlats till en barnsed.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-04, uppdaterad 2021-04-01)
Missuppfattningen bygger förmodligen på att Jesus firade den pesach under den vecka som han (enligt kristen tradition) korsfästes, dog och uppstod runt år 33. Därefter firade de första kristna judisk pesach, men med ett nytt innehåll.
Högtider och traditioner 
