Kort svar: Även om påskalammet som sådant är äldre än det kristna påskfirandet så introducerades seden att äta påskalamm för en bredare allmänhet i Sverige först på 1900-talet.
Att äta lamm till påsk har fått ordentligt genomslag i tidningarnas matbilagor och på olika receptsidor. Nästan en tredjedel av alla lamm som äts i Sverige under ett år äts under påskhelgen.
Traditionen med påsklamm kan historiskt spåras till det judiska påskfirandet (lammet som offrades och vars blod målades på dörren) och även till det kristna (Jesus som offerlammet). Men trots denna historiska koppling så har lamm på det svenska påskbordet bara runt hundra år på nacken.
En artikel i SvD inför påsken 1926 skriver så här om traditionen att äta lamm till påsk:
att detta under det sista decenniet uppflammande intresse för lammet som svensk nationalrätt under påsken är helt och hållet konstgjort, åtminstone för större delen av landet. Det är en produkt av samverkan mellan slaktare och restauratörer, vilka senare annonsera färskt dilamm på sina matsedlar.
Och det är mycket riktigt under just 1920-talet som annonser för dilamm i anslutning till påsken dyker upp i tidningarna mer frekvent. Inför påsken 1936 skriver man i SvD:
Jag tror knappast, att bruket att äta lamm eller får till påskdagens middag för ett par tre decennier sedan var så genomfört som nu. För min del tror jag att det närmast är herrar livsmedelshandlare som i förvärvssyfte på nytt sökt lansera detta bruk liksom en del andra liknande.
I medelhavsområdet är klimatet varmare och lammen var vid tiden för påsk färdiga för slakt. I det kalla Norden var lammen ännu för unga när påsken inföll. Först när det blivit möjligt att importera lamm från främst Nya Zeeland har lammet funnit sin väg till påskbordet. Swahn förklarar:
Påsklammets sentida inmarsch i våra helgmatsedler vid påsk skall nog snarast ses som en följd av att frysteknik och moderna färskvarutransporter har upphävt de naturliga terminerna för en hel del av våra fordomdags säsongsbetonade matvanor.
Det normala är att slakten sker på hösten. De lamm som slaktas nu har gått inomhus. Eftersom det är en mer arbetsintensiv verksamhet är det inte lika många bönder som har en sådan produktion
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad 2008-03-21, uppdaterad 2023-04-02)
Påsken är ju ovanligt tidig i år och jag vill passa på att tipsa om nio olika texter jag skrev om påsken förra året. Från fullmåne till påskens avslutning.
Kort svar: Påskfirandet har sin bakgrund i den judiska historien om uttåget ur Egypten. När de kristna skulle skapa en egen religion valde de istället att fira påsken till minne av Jesus död på korset. Dessutom har olika varianter av vårfester firats i de flesta kulturer under lång tid.
Liksom med det svenska julfirandets bakgrund finns det flera rötter till varför man firar påsk i Sverige. Huvudsakligen går det att utröna tre källor till att dagens påskfirande ser ut som det gör: 1) judiskt påskfirande, 2) kristendomens brytning med judendomen samt 3) folktro under de senaste århundradena.
1. Judiskt påskfirande
Det kanske mest påtagliga judiska bidraget till den svenska påsken är just ordet påsk som kommer av hebreiskans pesach (gå förbi eller skona). Ordet syftar på ursprunget till det judiska påskfirandet.
Bakgrunden är att israeliterna hade blivit slavar i Egypten. Moses hade blivit utvald av Gud att leda israeliterna ur fångenskapen, men farao var helt emot den idén. För att övertyga farao lät Gud tio svåra plågor hemsöka Egypten – den sista var att alla förstfödda (både människor och djur) skulle dö.
För att israeliternas barn skulle skonas bestämde Gud att de skulle slakta ett lamm och måla ett kors i blod på dörrarna. På så sätt kunde Gud veta vilka dörrar han skulle gå förbi.
Ordet påsk är förvisso ett viktigt bidrag, men det viktigaste är snarare att Jesus (vars död och uppståndelse är bakgrunden till den kristna påsken) var jude och dog just under det judiska påskfirandet runt år 30 evt. Hela Jesus liv, gärning och död måste ses i ljuset av det judiska samhälle vari han levde och verkade. Så här skriver Ingemar Unge:
Förvirringen kring påsk är begriplig – det var ju för att fira den judiska påsken som Jesus anlände till Jerusalem, vilket utlöste den rad händelser som gav upphov till den kristna påsken,
Till att börja med firade den kristna församlingen inte påsken som vi gör nu en gång om året, utan varje Söndag var en sorts påskdag då man ville påminna om Jesu seger över döden på ”den första veckodagen”. Man kallade den ”Herrens dag”. Det var alltså Jesu uppståndelse som skapade den första söndagen.
I svenskan kommer namnet Söndag från de språk som senare kallade söndagen för solens dag. Sunday på engelska och Sonntag på tyska.
De första kristna var också, liksom Jesus och hans lärjungar, judar och levde i en judisk kontext. De fortsatte att fira samma högtider, men gav dem en ny innebörd. Påsken firades alltså på samma sätt, men med Jesus död och uppståndelse i fokus snarare än Exodusberättelsen.
Det var först när kristendomen spred sig utanför Palestina in i Romarriket som det började höjas röster för att det judiska arvet skulle bort. Och vid konciliet i Nicaea år 325 bestämdes bland mycket annat att den kristna påsken aldrig skulle infalla samtidigt som den judiska. Därför infaller den kristna påskdagen den första söndagen efter påskfullmånen. På så vis firades Jesus uppståndelse på påskdagen alltid på en söndag till skillnad från den judiska påsken som kan infalla under vilka veckodagar som helst.
Även likheten mellan kristnas firande av Jesus uppståndelse och Adoniskulten i Grekland har förts fram av bl.a. James Frazer. Det är dock svårt att få belägg för spekulationer att vårt påskfirande skulle ha sitt ursprung eller ha någon som helst koppling till dessa kulter.
3. Folktro under de senaste århundradena
Vad som däremot är tämligen säkert är att många av de attribut som vi förknippar med påsken har sitt ursprung på andra ställen än just inom kristendomen. Den kristna kyrkan har nämligen genom seklen varit mästare på att omtolka symboler så att de passar i en kristen kontext. Låt mig ta tre konkreta exempel som har med påsken att göra – ägget, påskriset samt påskkärringar.
Att vi äter så mycket ägg just vid påsk har i en kristen kontext tolkats som att ägget är en symbol för Jesus grav och att knäcka skalet blir då en symbol för Jesus uppståndelse. I själva verket finns det rent praktiska orsaker till att ägg äts i mängder kring påsk – hönorna värper nämligen mycket ägg just då och de fick inte ätas under fastan. Därför fanns ett stort lager av ägg att ta av vid påsk.
Huruvida påskriset är en förkristen tradition kan man tvista om. Dock är det klarlagt att folk piskade varandra med ris kring våren redan under antiken och att folk använde björkris som prydnad redan före kristendomen torde väl inte vara helt otroligt. Dock har björkriset fått en kristen innebörd i det att traditionen säger att Jesus piskades med dvärgbjörk under långfredagen.
Kloka kvinnor och trollgummor har förmodligen funnits i alla samhällen, men deras övernaturliga kunskaper gjorde att kyrkan vid slutet av medeltiden inledde en förföljelse av dessa kloka gummor också kallade häxor. Häxprocesserna kulminerade under senare delen av 1600-talet då över 300 personer dömdes till döden i Sverige. Att det var just under påsken som häxorna reste till Djävulen berodde troligtvis på att man tolkade natten då Jesus blev förråd som en natt då all sköns otyg släpptes lös. Sedan åtminstone 1800-talet har tron på häxor avdramatiserats genom att folk klätt ut sig till häxor och ”gått påskkärring” på skärtorsdagen eller påskafton.
Påskkärringarna är ett utmärkt exempel på hur kristendom och folktro växelvärkar fram nya traditioner.
Slutsatser
Högtider – särskilt de populära som påsk och jul – är alltid en blandning av olika traditioner och tankesystem. I princip inga kulturer är isolerade så därför påverkas de hela tiden av handel, migration, mission och liknande. Att envist försöka bevara ”det ursprungliga” och tro att ett sätt att fira påsk (eller jul eller allhelgona) är det korrekta är meningslöst.
Sätten som och skälen till varför vi firar en högtid kommer alltid att variera, både över tid och rum. Påsken är ett utmärkt exempel på detta.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (uppdaterad 22/2 2011)
Källor:
Eskedröd, Albert (1973) Årets fester LT Förlag
Nilsson, Martin P:n (1936) Årets folkliga fester Isaac Marcus’ Boktryckeri
Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner: årets fester och livets högtider
Kort svar: Ingen vet med säkerhet hur gammal seden att gå påskkärring är, men förmodligen har den börjat på senare delen av 1700-talet i de västra landskapen.
En ofta spridd uppgift, även i seriös litteratur om svenska högtider, är att traditionen ”gå påskkärring” är en relativt ny sed som man kan spåra till 1900-talet och Stockholms villakvarter. Men det är snarare så att traditionen går att spåra tillbaka till slutet av 1700-talet.
Det tidigaste skriftliga belägget för ordet påskkärring är från Erik Wilhelms Svenskt och fransyskt lexicon. 1-2 (1807) men forskaren Fredrik Skott anser att ordet ”med största sannolikhet förekom /../ även tidigare”.
Äldre folkminnesuppteckningar kan användas för att visa att seden med påskkärringar var väl så spridd inte bara i västsvenska städer utan också på den omkringliggande landsbygden under 1800-talets andra hälft.
De landskap där påskkärringar finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. I och med att seden var spridd redan under 1800-talet finns det skäl att tro att den är betydligt äldre än så. Så här skriver Skott:
Det finns anledningen att tro att upptåget var utbrett åtminstone i Västsverige i början av 1800-talet. Nils-Petrus Öhman skriver t.ex. i sin skildring av seden i Karlstad och Åmål vid mitten av 1800-talet att den ”lär ha mycket gamla anor”. Även i folkminnesmaterialet finns indikationer om att seden funnits i flera landskap i början av 1800-talet.
Flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 har berättat att seden med påskkärringar är ”gammal”, ”före min tid” och ”vanlig på mina föräldrars tid”. Även i domstolsprotokoll från början av 1800-talet finns antydningar om påskkärringar. Böter skulle utdömas till de som
wid Påsktiden bruka upptåg med utklädning och hwarjehanda andra oskickligheter.
Således är det tämligen säker att påskkärringar fanns redan i början av 1800-talet och att seden då var spridd åtminstone i stora delar av västra Sverige. Skott menar också att ”seden kan ha uppstått redan på 1700-talet”, men att belägg saknas i dagsläget.
Under 1900-talets första hälft spreds sedan seden med påskkärringarna från västra Sverige till Stockholm. Flera belägg finns från Stockholmstrakten kring 1900-talets början och i mitten av 1900-talet fanns påskkärringar i samtliga svenska landskap.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2008-03-18 (uppdaterad: 2022-01-31)
Kort svar: Påsk kommer från hebreiskans pasach (eller pesach) som betyder ”gå förbi” eller ”skona”. Det som åsyftas är att G-d gick förbi och skonade israeliternas barn för uttåget ur Egypten.
Påsk kommer från det arameiska ordet paska, som i sin tur har sitt ursprung i hebreiskans pasach. Pasach betyder ”gå förbi” eller ”skona” – jämför med svenskans passera.
Den som gick förbi och skonade var G-d.
Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. (Exodus 12:23)
Bakgrunden är att israeliterna hade blivit slavar i Egypten. Moses hade blivit utvald av G-d att leda israeliterna ur fångenskapen, men farao var helt emot den idén. För att övertyga farao lät G-d tio svåra plågor hemsöka Egypten – den sista var att alla förstfödda (både människor och djur) skulle dö.
För att israeliternas barn skulle skonas bestämde G-d att de skulle slakta ett lamm och måla blod på ”båda dörrposterna och tvärbjälken”. På så sätt kunde G-d veta vilka dörrar han skulle gå förbi.
Från arameiskan spred sig ordet till latinets (vilket var kristenhetens officiella språk) pascha. Till Sverige kom ordet via kristna missionärer.
Man kan sedan följa den latinska termens spridning via missionens väg upp över Europa till nuvarande Frankrike, via Köln och nordtyskland ända upp till Skandinavien. På fornsvenska, liksom i isländskan, hette det paskar. Tvåstavigheten har behållits i danskan och norskan där det heter påske. Gemensamt är dock övergången från lång a till å. I svenskan kom dock det ursprungliga påska att omvandlas till det enstaviga påsk.
Kort svar: I västra Sverige (Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland) går man påskkärring på påskafton. I resten av landet har skärtorsdagen varit den vanligaste dagen.
Folk som klär ut sig till någon form av häxor (få av de attribut som dagens påskkärringar bär har dock någon som helst koppling till häxtron på 1600-talet) är belagt sedan åtminstone början av 1800-talet och seden var spridd under mitten av seklet. Dock är den troligt äldre ändå.
Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att seden att klä ut sig till påskkärringar under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet huvudsakligen var något för ungdomar. Så här skriver Fredrik Skott (pdf):
1800-talets påskkärringar var inte små barn och långtifrån söta. Snarare än barn var det ungdomar som klädde ut sig. Istället för smink smorde de utklädda förr ofta in sina ansikten med sot. Ett annat alternativ var att använda ett ”skråpukaansikte”, dvs. en mask.
Om vi skall upprätthålla kopplingen mellan häxtron och dagens påskkärringar så är det egentligen vid två tillfällen som det skulle passa att ”gå påskkärring” – skärtorsdagen och påskafton.Dymmelonsdagen har inte firats sedan 1700-talet så den känns inaktuell och påskdagen är en söndag.
Vilken av dagarna som används för att gå påskkärring är alltså olika, men klart knutet till olika delar av landet. Att gå påskkärring på påskafton är tydligt knutet till västra Sverige medan skärtorsdagen också finns i andra delar av landet. Så här skriver Bringéus:
Föreställningen om Blåkullafärden har i Västsverige främst förknippats med påskafton. Här kallades häxorna för påskkärringar. Möjligen är seden att hänga på folk figurer i form av kvast, grissla, raka och smörjehorn en utlöpare av det västsvenska bruket med s.k. påskbrev.
Vera Forsberg skriver så här:
På påskafton /../ klädde [man] ut sig till häxa och gav sig ut för att skrämma vänner och bekanta. /../ På sina håll tar barnen ut nöjet i förskott och gör sin påskgummerond redan på skärtorsdagen.
De landskap där påskkärringar först finns belagda är främst Bohuslän, Dalsland, Värmland och delar av Västergötland och då är det i stort sett bara på påskaftonens kväll som man ”gick påskkärring”. Så det ursprungliga är att man går påskkärring på påskafton och då hade hade med sig påskbrev.
När bruket sedan spred sig över landet via Stockholm och dessutom gick ner i åldrarna under 1900-talet blev det på många platser vanligt att man istället gick påskkärring på skärtorsdagen. En orsak till detta kan vara att traditionen fördes vidare på förskolor och skolor där skärtorsdagen var den sista skoldagen inför en längre påskledighet.
Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterat 2012-04-05, uppdaterad 2021-04-01)
Kort svar: Påsken 2008 är nästan så tidig som den kan bli. Påskdagen 2008 infaller 23 mars.
Årets påsk (2008) är nästan rekordtidig. Hade det inte varit skottår i år hade påskdagen infallit så tidigt som den kan (22 mars), men istället infaller den en dag senare – 23 mars.
Att det alltid råder en viss osäkerhet kring när påsken är (vilket ju inte är fallet med jul) beror på att påsken är en rörlig högtid. Påskdagen är (för att förenkla saken något) alltid den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen och eftersom vårdagjämningen infaller torsdag 20 mars i år och fullmånen är dagen efter (på långfredagen) så blir påskdagen 2008 den 23 mars.
Det är dock inte helt sant eftersom påsken egentligen inte beror vare sig på vårdagjämningen eller den astronomiska fullmånen. På kyrkomötet i Nicaea 325 evt bestämdes att påskdagen skulle vara den söndag som inföll närmast efter den ecklesiastiska fullmånen närmast efter den vårdagjämningen. Eftersom vårdagjämningen kan infalla på olika datum beroende på bl.a. tidszon så fixerade man vårdagjämningen till den 20 mars oavsett när den faktiska vårdagjämningen är. Av samma anledning valde man att inte använda den astronomiska fullmånen utan den ecklesiastiska.
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2008-03-13, uppdaterad 2018-02-13)
Söndag 13 april – Palmsöndagen. Palmsöndagen har fått sitt namn eftersom man firar Jesus intåg i Jerusalem då folk som kommit för att fira påsk ”tog palmkvistar och gick ut för att möta honom” (Joh 12:13).
Måndag 14 april – Blå måndagen, (råkar också vara Våffeldagen) Färgen blå är en lugn och stilla färg och kyrkorummet kläddes ofta i blått – därifrån kommer förmodligen namnet blåmåndag. Namnet blåmåndag gäller också för måndagen i fastlagen (alltså måndagen före fettisdagen).
Tisdag 15 april – Vita tisdagen. Tisdagen innan påsk kallas ”vita tisdagen”. Liksom måndagen har tisdagen fått namn från fastlagen och tisdagen kallas ibland även svartatisdag och stinnkaketisdag. Under 1900-talet kunde den också kallas ”sista fettisdagen”
Torsdag 17 april – Skärtorsdagen. En äldre betydelse av verbet “skära” är rena och det syftar på att Jesus (enligt evangelierna) tvättade lärjungarnas fötter just på torsdagen i stilla veckan.
Högtider och traditioner 