Kort svar: Den kristna fastan inför påsken är fyrtio dagar (exklusive sex söndagar). Anledningen är förmodligen den talmystik som förknippats med just talet fyrtio och att Jesus fasta i öknen varade just fyrtio dagar.
I all religion och mystik finns en särskild fascination för vissa siffror och tal. Sju är ett sådant tal (sju underverk, sju dödssynder, regnbågens sju färger o.s.v) liksom 23. Vad gäller judendom och kristendom är 40 ett tal som har särskild betydelse. Som Inge Löfström skriver:
Man har alltid varit angelägen att anknyta tider och perioder inom det kristna livet till bibliska förebilder. Därvid gav man noga akt på paralleller i fråga om siffror och tal. Moses var på Sinai i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Elia vandrade genom öknen under lika lång tid på vägen till det heliga berget. Båda fastade som förberedelse till mötet med Gud. Fyrtio dagar regnade det före syndafloden. Fyrtio år varade Israels ökenvandring. Augustinus skrev att Jesus nedsteg i mänskligheten genom fyrtio släktled och att vi genom fyrtio dagars fasta skall uppstiga i honom.
I ett brev från biskopen i Lyon till biskopen i Rom i slutet av 100-talet nämns att fastan såg mycket olika ut. En del fastade bara en dag, vissa fastade i flera dagar. Några fastade i fyrtio timmar (den tid som Jesus skall ha legat i graven). Det fanns helt enkelt behov av ett centralt fattat beslut – och ett sådant kom år 325. Att det blev just fyrtio dagar anknyter till den tid som Jesus fastade i öknen och den tidrymden anknyter som nämns ovan till en mängd tillfällen i Bibeln som tagit just fyrtio dagar eller fyrtio år.
Dock, vilket kan vara viktigt att påpeka, så varar fastan inte fyrtio dagar i sträck. Söndagar är inte fastedagar så tiden från Askonsdagen till Påskdagen är alltså fyrtiosex dagar (fyrtio fastedagar + sex söndagar).
Skrivet av Mattias Axelsson, gymnasielärare i religion, historia och samhällskunskap. (2008-02-29)
Kort svar: Februari var tidigare årets sista månad (1 mars var nyårsdag). När skottåret infördes med den julianska kalendern var februari den månad som av det av hävd togs bort eller lades till dagar. Då var det naturligt att skottdagen las just där.
Sedan år 2000 är det i almanackan den 29 februari som är skottdagen. Dessförinnan var 24 februari skottdag, men för att slippa problemet med att namnsdagarna i slutet av februari flyttades vart fjärde år valde man att kalla den sista dagen i februari för skottdagen.
Eftersom de tidigaste kalendrarna, såväl i Rom som i Babylonien och i den judiska traditionen, var månkalendrar så stämde de inte överens med det astronomiska året (dvs den tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen). I den äldsta kända romerksa kalendern fanns tio månader, från mars till december. Året började alltså 1 mars och slutade sista december. Om tiden däremellan skriver Nystedt:
Resten av året, cirka 70 dagar, mellan sista december och första mars, brydde man sig inte om att räkna upp i någon kalender. De var blanka dagar som inte fanns i någon almanacka.
Runt år 700 fvt gjordes en ordentlig kalenderreform och månaderna januari och februari lades till. Men fortfarande var 1 mars årets första dag. Således blev februari den sista och när det behövdes kapades den till 23 dagar för att få plats med en extra skottmånad för att få kalendern i fas med årstiderna (därför var 24 februari länge skottdag i Sverige).
Allteftersom Romarriket växte blev behovet att flytta nyårsdagen större. Eftersom man på nyårsdagen tillsatte nya konsuler och planerade årets fälttåg var tiden från 1 mars för kort när Romarriket var som störst. Därför flyttades nyår på 100-talet fvt till 1 januari.
Omkring år 46 fvt infördes så den julianska kalendern som gjorde skottmånaderna överflödiga. Istället bestämdes att en extra dag (skottdag) skulle läggas till årets 365 vart fjärde år. Och eftersom februari av hävd var den månad som det togs bort och lades till dagar i så passade det bäst att låta skottdagen ligga i slutet av februari.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2008-02-27
Kort svar: Skottår (alltså år med en extra dag i slutet av februari) finns för att den kalender vi använder (365 dagar) ska komma i fas med jordens rotation runt solen (365,2422 dagar)
Ett år är en tidsrymd som inte är alldeles självklar att definiera längden på. Eftersom årslängden beror på vilken tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen går året inte att dela jämnt i dagar – jorden tar nämligen drygt 365 dagar på sig (ungefär 365 dagar och 6 timmar, lite beroende på hur man räknar).
För att råda bot på problemet att dagarna förskjuts sex timmar bakåt per år valde man till en början (bl.a. i den judiska, babylonska och den gamla romerska kalendern) att då och då lägga till en extra skottmånad. Problemet var att inga särskilda principer gällde och att årstider och högtider försköts fram och tillbaka i kalendern.
Därför gav Julius Ceaser uppdrag åt astronomen Sosigenes att räkna fram en ny och bättre kalender – kallad den julianska – och den började användas år 46 fvt. I den julianska kalenderna infördes en extra dag vart fjärde år (skottår). Genom att inför en extra dag försökte man kompensera för att det astronomiska året var mer än 365 dagar.
Tyvärr var Sosigenes inte tillräckligt exakt utan utgick från att ett astronomiskt år är 365,25 dagar när det i själva verket är 365,2422 dagar. Inte så stor skillnad kan tyckas men på 128 år blir felet en hel dag. Fram till medeltiden hade alltså nästan två veckor lagts till felaktigt vilket gjort att högtidsdagar och dylikt förskjutits. Luciadagen är ett sådant exempel som när dagen började firas nog inföll på årets längst natt, men som på medeltiden då flyttat c.a. tio dagar men ändå hos vissa kallades ”årets längsta”.
Olika länder bytte kalender vid olika tidpunkt vilket ledde till att tiden räknades på olika sätt i olika delar av Europa under ett antal sekel. I Sverige var vi relativt sena med övergången även om beslut tagits redan 1699. Då bestämdes att vi i Sverige skulle ta bort en dag varje år för att successivt byta kalender. Skottdagen år 1700 togs också bort men därefter stagnerade arbetet och Sveriges kalender låg helt ur fas med övriga Europas. Därför beslöt Karl XII att februari 1712 skulle ha trettio dagar och att den julianska kalendern återtogs.
Inte förrän år 1753 infördes den gregorianska kalendern i Sverige och det gjordes abrupt genom att elva dagar togs bort från kalendern. Efter 17 februari 1753 kommer 1 mars samma år. 18-28 februari har alltså försvunnit ur den svenska historien. Ett problem för bl.a. släktforskare som skall bedöma hur gamla människor som levde vid den här reformationen blev.
Kort svar: Ursprunget till alla hjärtans dag är oklart. Dock beror det inte på att St. Valentin (helgondag 14 februari) skulle varit särskilt romantisk. Snarare var det så att flera saker sammanföll vilket fick engelska poeter med Geoffrey Chaucer i spetsen att på slutet av 1300-talet dikta romantiska dikter och koppla dessa till Valentin-dagen (14 februari).
Under 1900-talet har en rad nya traditioner och högtidsdagar sällat sig till den svenska almanackan – exempelvis halloween (31 oktober), mors dag (sista söndagen i maj) och alla hjärtans dag (14 februari). Gemensamt för de nämnda dagarna är att de kommit till Sverige via USA och att det främst ligger kommersiella intressen bakom att införa dem.
Ett första försök att få in alla hjärtans dags-firande i Sverige gjordes av NK 1956, men det slog inte så väl ut. Att fira en festdag i mitten av februari var något som folk var ovana vid. Först under 80-talet och särskilt 90-talet har alla hjärtans dag slagit igenom ordentligt även i Sverige.
Att just 14 februari kommit att bli en dag att fira kärlek och romantik beror troligtvis på den engelske poeten Geoffrey Chaucer som i slutet av 1300-talet skrev dikten Parlement of Foules i vilken följande versrader finns med:
For this was sent on Seynt Valentyne’s day Whan every foul cometh ther to choose his mate.
Enligt Jack B Oruch (1981) är detta första gången som Valentindagen omnämns i romantiska sammanhang:
no evidence has been discovered of such a tradition [Valentine traditions], either literary or in social customs, before Chaucer (s. 534)
Enligt Oruch finns det många felaktiga föreställningar om Valentindagen. En av de vanligaste missuppfattningarna, enligt Oruch, är att det ska finnas en förkristen bakgrund i det romerska firandet den 13-15 februari kallat lupercalierna (vars föregångare Februa har gett månaden februari dess namn). Namnet lupercalierna kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:
Under lupercalierna brukade nämligen, sägs det, romerska ynglingar få dra lott om stadens fagra ungmör genom att ur en låda plocka upp lappar, på vilka de skrivit sina namn. Detta beteende har onekligen stor likhet med det engelska, långt senare, att på Valentindagen lägga båda pojkarnas och flickornas namnlappar i varsin kruka, varur man drog ömsom manlig, ömsom kvinnliga, vilka därmed ansågs hopparade.
I slutet av 400-talet förbjöds firandet av Lupercalia av den dåvarande påven och 496 blev 14 februari en dag för att minnas helgonet S:t Valentin (hans identitet är dock oklar).
Jack Oruch menar dock att dessa kopplingar mellan lupercalierna och Valentindagen (alla hjärtans dag) saknar belägg. Istället menar Oruch att den romantiska kopplingen till den 14 februari är ett resultat av Chaucer och andra poeter samtid med honom. Den ovan nämnda och citerade dikten är det första belägget för en koppling mellan Valentindagen och romantik.
Varför det blev just 14 februari som Chaucer fastnade för kan förklaras på olika sätt. Oruch igen:
Although we do not know exactly how Chaucer and his contemporaries found St. Valentine´s day suitable for inclusion in love poetry, investigations yield attractive reasons for thinking that the chocie evolved from the saint ‘s gaving a name thought to be beautiful and a feast day early in the ”somer” when flowers started blooming /../ and love comes to town. (s. 565)
Under 1600-talet var Valentinfirande en utbredd sed i de högre samhällsklasserna i England och (vilket är fallet med de allra flesta högtider) under de kommande seklerna bredde firandet ut sig även hos bönder och lägre klasser och i slutet av 1800-talet skickades över en miljon valentinkort den 14 februari.
Bland de första kristna firades Jesus födelse6 januari och fyrtio dagar efter detta datum är 14 februari – vilket också blev datumet för de första kyndelsemässodagarna under ett antal hundra år.
Före kristendomen blev statsreligion i Romarriket firades en fest den 15 februari – lupercalierna (vars föregångare Februa har gett månaden februari dess namn). Namnet lupercalierna kommer av det latinska namnet för varg (lupus) och syftet med firande torde ha varit att skrämma vargarna när man släppte ut boskapen. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn om hur firandet gick till:
Ritualet började med att man slaktade en hund och ett får, varpå man smetade djurens blod i pannan på tvenne ynglingar. Därefter torkades blodet bort med en mjöldoppad ulltott, och under denna tvättning skulle gossarna utbrista i ett långdraget gapskratt. Sedan skar man pisksnärtar av offerdjurens hudar, och med dem i händerna /…/ sprang stadens präster och piskade de kvinnor som väntade med sina nakna rumpor vända mot gatan. Syftet med agan var att fruar som inte lyckades bli med barn nu skulle bli fruktsamma. På kvällen hade kvinnorna ljusprocessioner över fälten för att rena dem från ont.
Så här långt är alla överens. Dock tvistar man om huruvida det förkristna firandet av lupercalierna ligger till grund för det kristna firandet av kyndelsmässodagen.
Många historiker menar att eftersom firandet av lupercalierna var en av de största under det romerska året valde den kristna kyrkan att år 494 slå samman lupercalierna med reningsfesten för jungfru Maria – liksom man ett sekel tidigare lagt Jesus födelsedag på dagen för firandet av Sol Invictus. Särskilt ljusprocessionerna passade det kyrkliga firandet och där fick den kristna högtiden sitt namn – kyndel betyder just ljus.
Så här skriver t.ex. Nils-Arvid Bringéus:
Dagen har sitt ursprung i en hednisk botgörarfest, som firades med ljus och facklor men som kristnades på 300-talet.
The feast was certainly not introduced by Pope Gelasius to suppress the excesses of the Lupercalia (Migne, Missale Gothicum, 691)
Dock flyttade flyttade den östromerske kejsaren Justinianus år 542 kyndelsmässodagen till dess nuvarande placering i almanackan (2 februari) för den skulle hänga samman med juldagens nya placering (25 december). De seder som då knutits till 14 februari (oavsett om de var hämtade från förkristna traditioner eller inte) följde med till det nya datumet.
Kort svar: Kyndelsmässodagen infaller alltid 2 februari. Men sedan 1772 firas kyndelsmässodagen också på den söndag som infaller mellan 2 februari och 8 februari (om inte den söndagen är fastlagssöndag – vilket den är 2008 – då flyttas kyndelsmässodagen till närmast föregående söndag).
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut.
Trettiotre plus sju blir fyrtio dagar och det är fyrtio dagar efter juldagen som kyndelsmässodagen firas. Fyrtio dagar efter 25 december är 2 februari så den riktiga kyndelsmässodagen infaller då och var den enda kyndelsmässodagen fram till 1772 då dagen flyttades till närmaste söndag.
Egentligen skulle då årets kyndelsmässosöndag infalla 3 februari (det är den närmaste), men eftersom påsken är så extremt tidig i år (2008) infaller fastlagssöndagen 3 februari och därför hamnar kyndelsmässosöndagen 27 januari.
Kort svar: Att julen i Sverige varar till tjugondag Knut (13 januari) beror på att den svenska kyrkan på 1600-talet ville förlänga julfirandet och därmed la de till en vecka.
Julen är den största högtiden i Sverige om man räknar omsättning i butiker. Alltså är det inget större fel i att vi firar av den ordentligt och håller på i åtminstone tjugo dagar – ända fram till 13 januari som i almanacka kallas ”tjugondedag jul” och Knut har namnsdag.
De nordiska helgonkungarna Erik (med svärd), Olof (med yxa och riksäpple) och Knut (med lans).
Förr var Knutdagen framför allt den dag då gillena avslutades, och då blev det ofta en hejdundrande fest.
Att avsluta julen på Knut den 13 januari är något som gör att Sverige och Finland skiljer sig från den övriga kristna världen. Där avslutas julen i och med trettonhelgen, medan den i Sverige och Finland fortsätter en vecka till.
Det var någon gången under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet som man i svenska almanackor ändrade Knuts dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade då förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.
Frågan om varför julen förlängdes en vecka under 1600-talet kan ges olika svar. Så här skriver Ebbe Schön:
I slutet av 1600-talet ville den lutherska kyrkans män förstärka kyrkolivets ställning genom att utöka julens längd, och då infördes den 13 januari som slutdatum.
Jan-Öjvind Swahn har en något annan ingång på varför julen varar i tjugo dagar i Sverige när övriga kristenheten nöjer sig med tretton.
En möjlighet /…/ är att man på så vis ville dra in de dagar då våra hedniska förfäder firade sitt midvinterblot – sin största fest under året. Men man har också velat göra tjugondagen till en sk oktav till trettondagen. I katolsk medeltid firade man nämligen icke sällan en sorts eftersläckning en vecka efter en stor helgdag.
Dessa två förklaringar är inte nödvändigtvis motsatta varandra utan sammanför tanken att julens förlängning helt enkelt berodde på att kyrkan ville stärka religionen ytterligare i det lutherska Sverige.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2023-01-10
Källor:
Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner : årets fester och livets högtider Semic
Schön, Ebbe (1993) Julen förr i tiden Natur och Kultur
Swahn, Jan-Öyvind (2007) Svenska traditioner Ordalaget
Kort svar: Från början firades 6 januari som Jesus dopdag och födelsedag. När kyrkan flyttade födelsefirandet till 25 december blev trettondagen (eller Heilage tre kongar som dagen heter på norska) den dag då man firar att de österländska stjärntydarna kom till Jesus.
Dock går det att säga att firandet av trettondedag jul är äldre än själva julfirandet, om än inte som julens trettonde dag. I fornkyrkan firades nämligen 6 januari (dagens trettondag) till minne av Jesus uppenbarelse eller som det heter på grekiska – epifania. Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)
Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)
Epifania är alltså en av de allra äldsta kristna högtiderna och den firas fortfarande – främst inom olika ortodoxa kyrkor. Epifanias ursprung går förmodligen att spåra till förkristna egyptiska seder i samband med 6 januari. Nilsson igen:
En kortfattad underrättelse meddelar, att egypterna just den 6 januari brukade ösa vatten ur Nilen, och ställa undan det. (s. 119)
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kaanan.
När kristendomen blev statsreligion i Romarriket på 300-talet valde romarna istället att fira 25 december som Jesus födelsedag. Denna högtid konkurrerade ut epifaniafirandet i den västliga kristenheten. Dock firas epifania (eller teofania som det oftare kallas) fortfarande inom den ortodoxa kyrkan. De flesta ortodoxa följer dock den julianska kalendern och därför firar de flesta ortodoxa epifania den 19 januari (enligt den gregorianska kalendern).
De tre vise männen
I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondedag jul istället 6 januari som den dag då de tre vise männen (som vi egentligen inte alls vet hur många eller vilka de var) kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet. Så här skriver Martin Modéus
Eftersom de tre vise männen var de första icke-judar som tillbad Jesus så har man länge tänkt på trettondagen som dagen då Jesus börjar bli känd utanför det judiska folket. /…/ Trettondedag jul är därför den dag då Svenska kyrkans mission samlar in sin stora missionkollekt.
De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:
Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjortor. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. En av dessa skulle agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinnspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjärna. Alla tiggde penningar.
Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:
betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.
Sedan reformationen hade det kristna budskapet i svenska kyrkor nästan uteslutande varit förkunnat i ord. Därför fanns ett stort behov hos allmänheten att få budskapet förmedlat genom drama, något som prästerskapet då ogillade eftersom man ansåg att spelen drev med det kristna budskapet.
En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.
Kort svar: Förmodligen var ”de tre vise männen” astrologer eller astronomer från Babylon. Att de kallas ”tre” beror på att gåvorna de gav till Jesus var tre till antalet.
Endast en av de fyra evangelisterna skriver något om dem och det är inte mycket information som går att få fram. Så här står det i Matteus 2:1-2 och v.11
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tidkom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: “Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” /…/
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.
De intressanta orden i sammanhanget är ”österländska stjärntydare”. I den grekiska originaltexten står det:
Tou de Ihsou gennhqentov en Bhqleem thv Ioudaiav en hmeraiv Hrwdou tou basilewv, idou magoi apo anatolwn paregenonto eiv Ierosoluma
Ordet ”magoi” är ett ord som användes i bl.a. Babyolnien och Persien för att benämna astrologer, lärare, präster och liknande. ”Apo” betyder i sammanhanget ungefär ”från”. Och ”anatolwn” betyder ”det håll där solen går upp” alltså ”öster”.
Således torde det vara klarlagt att ”de tre vise männen” kom från öster till Betlehem. Så här skriver Kerstin Lodén i Populär Astronomi om deras härkomst:
Mest sannolikt är Babylon. Visserligen var Babylons storhetstid i vetenskapligt hänseende förbi vid tiden för Kristi födelse, men ännu var Babylon ett viktigt centrum med många lärda män. Där fanns också en judisk koloni ända sedan den babyloniska fångenskapen 500 år tidigare. De judiska profetiorna var säkert kända i Babylon.
Dock är det lite osäkert vad de hade för yrke. Det troligaste, om man ser till resten av berättelsen, är att de var någon form av astrologer eller astronomer (vilket var ungefär detsamma på den här tiden). Bibelkommisionen från 1981 förklarade så här:
Grundtextens ord syftar här sannolikt på ett slags babyloniska hovfunktionärer, som med hjälp av drömtolkning och stjärntydning gav råd åt högt uppsatta personer
Senare har de tre vise männen avbildadts med olika hudfärg för att anknyta till berättelsen om Noas söner (Genesis 10:1-32) Sem (anfader till judar och araber), Ham (anfader till afrikanerna) och Jafet (anfader till européerna).
Skrivet av Mattias Axelsson (2008-01-02)
Källor:
Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag
Högtider och traditioner 
