Kort svar: Nej, luciafirandet är inte en kristen tradition i Sverige.

Helgonet Lucia, som enligt legenden dog martyrdöden på den italienska halvön den 13 december runt år 300, är naturligtvis en kristen symbol. Men som Jan-Öyvind Swahn skriver:

[Helgonet Lucia] är, när det kommer till kritan helt irrelevant när det gäller den skandinaviska lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Att vi i Sverige har någon form av firande den 13 december beror på en miss i den gamla julianska kalendern (varje år blev några minuter längre) och därmed försköts vintersolståndet successivt. De första hundra åren märktes ingen större skillnad, men på tusen år hinner det hända en hel del.

Under tidigmodern tid hade året förskjutits så långt att vintersolståndet istället låg runt 13 december (inte exakt, men det spelade inte så stor roll). Enligt folktradition betraktades natten till den 13 december som årets längsta. I en almanacka från 1702 står att läsa om 13 december:

[den] längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början

Även efter 1753 då vintersolståndet åter hamnade den 21 december levde traditionen om 13 december som årets längsta natt kvar. Den kallades för ”lusse långnatt”.

Eftersom helgonet Lucia aldrig spelat någon större roll i svenskt högtidsfirande finns det inte heller några likheter mellan henne och de första lussegubbarna och lussegummorna. Om lussegubbarnas och lussebrudarnas utseende finns få berättelser men från Sillbodal i Värmland finns följande:

Om Lusse ställde ungdomen till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan, som fasthöll halmane. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Att vara lussebrud var ingen ära. Istället var lussebrudens rykte att hon var lösaktig och karltokig.

Det moderna luciafirandet med luciatåg, tärnor, stjärngossar etc började troligen i slutet av 1800-talet och sitt publika genombrott fick det på 1920-talet när Stockholms lucia utsågs i Stockholms Dagblad.

Under 1900-talet har luciafirandet varierat i intensitet och vilka arenor firandet har utförts på. Lite förenklat kan man säga att på 1940- till 1960-talet så var det offentliga luciaomröstningar och luciatåg i de stora städerna som dominerade. Tiotusentals människor kunde samlas på gatorna för att möta den nykrönta lucian och hennes följer.

Under andra halvan av 1960-talet till mitten av 1980-talet var det snarast så att lucia blev en ungdomsfest där ungdomar berusade sig på lucianatten. Efter insatser från sociala myndigheter och fritidsgårdar minskade supandet och sedan slutet av 1900-talet är det förskolorna som är den skådeplats som är huvudarenan för luciafirandet.

Vissa vaga kopplingar finns det till kristna traditioner i luciafirandet – t.ex. så kan det vara så att lucians utseende går att koppla antingen till änglarna i stjärngossetågen eller till Kinken Jes (en vitklädd kvinnogestalt som ersatte St Nikolaus som gåvoutdelare). Men som helhet är svenskt luciafirande inte något kristet firande – det dröjde t.ex. långt in på 1900-talet innan kyrkorna ens hade någon form av luciafirande.

Skrivet av Mattias Axelsson ( 2018-11-27)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma

Stålblom, Göran (1999) Vintersolståndet Norstedts förlag

Swahn, Jan-Öyvind (2005) Stora Julboken Ordalaget Bokförlag