påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, /../ långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen och alla helgons dag
Om du är ledig beror på vilket kollektivavtal du har. Så här skriver Helen Nilsson på Tria (ett samarbete mellan facckförbunden ST, Unionen och Vision):
Det är också vanligt hos arbetsgivare att arbetstiden före helgdagar inte regleras i något kollektivavtal alls, och då är det arbetsgivarens policy eller riktlinjer som gäller. Som arbetstagare kan man inte kräva att få vara ledig på dagar före helgdag, om det inte framgår av kollektivavtalet.
Dock är 30 april flaggdag, men det beror inte på valborgsmässoafton utan på att det är kungens födelsedag.
Kort svar: Valborrar är ett sätt att klä ut sig i samband med valborgsmässoafton. Traditionen är starkt förknippad med Dala-Floda i Gagnefs kommun i Dalarna.
Att klä ut sig på olika sätt är vanligt förekommande vid flera helger i svensk tradition (t.ex. påskkärringar kring påsken, skräckkläder på halloween, lussegubbar kring lucia o.s.v.). Även valborgsmässoafton (30 april) är – i Dalarna – förknippat med utklädning, då till ”valborrar”.
En ”valborre” är en person som klätt ut sig till oigenkännlighet . Beklädnaden består i någon form av ansiktsmask (ex. en strumpa som dragits över huvudet), gamla kläder och inte sällan en käpp som man retar andra med.
Äldre tiders valborrar
Så här berättar en kvinna från Sollerön i Dalarna om valborgsmässofirandet på 1930- och 40-talet:
På valborgsmässoaftonen hade vi många eldar i byn. De sämsta kläderna som fanns klädde vi oss i (helst herrkläder) och när brasan nästan brunnit ner krafsade vi åt oss kolbitar och sprang runt och sotade varann. Det var skolbarnens lek, flickor och pojkar emellan.
Ofta beskrivs seden att vara exklusiv för Dala-Floda men valborrar har även förekommit på några andra platser i Dalarna såsom Järna, Evertsberg och Ore samt på några platser i Hälsingland.
I nya tider har det ibland varit svårt att få särskilt många bybor att klä ut sig. Som ett sätt att få fler personer att bli valborrar, har folkparken fri entré för alla ”borrar” som är helmaskerade.
Kort svar: Den 30 april är flaggdag eftersom den är kung Carl XVI Gustafs födelsedag.
Den blågula svenska flaggan är känd sedan mitten av 1500-talet, men det var först i slutet av 1800-talet som den började användas i någon större utsträckning. Tidigare hade flaggan främst varit en symbol för militären och kungahuset.
Dock var det länge oklart vilka dagar som man egentligen skulle hissa flaggan på. Först 1939 kom det på ett enskilt initiativ av Bestyrelsen för svenska flaggans dag en rekommendation om vilka dagar som skulle vara flaggdagar. Bland de dagar som rekommenderades som flaggdagar märktes dels flera av de allmänna helgdagarna men också flera dagar som kopplas till det svenska kungahuset – däribland kungens namnsdag och födelsedag och detsamma för drottningen och tronarvingen.
Vår nuvarande kung – Carl XVI Gustaf – föddes den 30 april 1946 och blev då direkt tronarvingen (kronprins blev han först 1950 då hans farfars far Gustav V dog) trots att han hade fyra äldre syskon. Anledningen är att Sverige först 1980 införde full kognatisk tronföljd (alltså att både manlig och kvinnlig avkomma kunde ärva tronen).
Kort svar: Valborgsmässoafton har firats lång tid och oftast som en fest för att fira sommarens ankomst. Skiftet april/maj markerar i många områden i Europa övergången mellan vinter- och sommarhalvåret.
Människor har i alla tider och i alla kulturer haft ett behov att organisera och strukturera tillvaron och tiden. Ett sätt att strukturera har varit att dela upp tiden i greppbara enheter såsom år, veckor och dagar. Men även åren kan delas in och det på ett antal olika sätt. Ett vanligt är att dela in året i ett vinter– och ett sommarhalvår. I norra Europa har det vanligaste varit att vinterhalvåret varat från november till april och sommarhalvåret från maj till oktober.
I brytningstiden mellan sommar och vinter har det alltid funnits föreställningar om att onda och magiska krafter varit i rörelse – vilket också gäller andra brytningstider såsom ex. sommarsolståndet och skärtorsdagen. Till sommarhalvårets slut – 31 oktober – har i den anglosaxiska världen knutits firandet av Halloween – som har sitt ursprung i den keltiska festen Samhain. Då trodde man att döda människor vandrade och man tände ljus för att de skulle hitta tillbaks till sina gravar. På motsvarande sätt har 30 april i keltisk tradition firats som vinterns sista dag – Beltane. Ordet tros komma från Baal (Gud) och ett keltiskt ord för eld.
Även i Sverige har valborgsmässoafton firats som vinterns sista dag (varpå man sjunger ”Vintern rasat ut..””) och således en dag då man firar ut det gamla och in det nya halvåret. Sedan åtminstone medeltiden har valborgsdagen (alltså första maj) varit första dagen på det administrativa året. Så här skriver Bringéus:
Hantverkarna följde köpmännens mönster och sköt under 1400-talet upp årets stora sammankomst från fastlagen till valborgsdagen. Sedan tiggeri förbjudits under fastlagen, försköts även djäknarnas (skolgossarnas) festfirande till majdagen.
På så vis blir valborgsmässoafton en typ av nyårsafton (egentligen inte mindre logisk än 31 december). Firandet av valborgsmässoafton är alltså ett firande av vinterns slut sommarhalvårets början och traditionerna som knutits till firandet är av blandad härkomst.
Att tända eldar på valborgsmässoafton är en sed som kan ha sitt ursprung hos tyska köpmän som importerade sedan till Sverige under 17- och 1800-talet. Swahn skriver dock:
Men troligt är dock att den här vackra seden ändå har ett äldre, inhemskt förflutet. Somliga folklorister har hävdat att det ytterst skulle röra sig om keltiskt, närmast irländskt ursprung, I det fordom keltiska Västeuropa var 1 maj sommarhalvårets första och firades inte minst med bål.
Även Eskeröd är inne på samma linje då han menar att valborgseldarna har andra, rent praktiska, orsaker. Skiftet april/maj var det vanligt att djuren släpptes ut på bete och då användes eldarna för att skrämma bort rovdjur. Vidare röjde man slåttermarkerna på våren och var då tvungna att elda upp allt ris varvid stora bål blev nödvändiga.
Det omvittnas också ofta att man till valborgsmässoelden tog allt det torra riset från vinterns lövfoder. Då djuren släpptes ut och det inte blev mer ris, var det en praktisk åtgärd att elda upp det. /../ Med tanke på de magiska spekulationer, som ofta knyts till ingångsdagar för nya perioder av året, ligger det nära till hans att särskild skyddsmagi inför djuren betesgång kommit att tillämpas här.
I Sveriges två äldsta universitetsstäder firas valborgsmässoafton som ”sista april” (i Uppsala) och ”siste april” (Lund). Där är firandet starkt knutet dels till studenterna på universiteten och dels till ungdomar i allmänhet. Även i Göteborg har studenterna, fast då på Chalmers tekniska högskola, satt sin prägel på valborgsgfirandet med sin cortège som går igenom staden.
En annan typ av lokalt firandet är att klä ut sig till valborrar i samband med valborgsmässoafton. Traditionen är starkt förknippad med Dala-Floda i Gagnefs kommun i Dalarna.
Skrivet av Mattias Axelsson (2008-04-25, uppdaterat 2023-04-30)
Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Eskeröd, Albert (1973) Årets fester LT Förlag
Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag
Joy, Margaret (1982) Highdays and Holidays Faber & Faber
Kort svar: Valborg är ett av många katolska helgon. Hennes helogondag är 1 maj eftersom hennes reliker flyttades detta datum på 800-talet. Eftersom Valborgs dag inföll i skiftet mellan vinter och sommar kom en hel rad traditioner (ex. eldar och häxor) knytas till kvällen innan – alltså 30 april (valborgsmässoafton)
Enligt legenden föddes Valborg i Devonshire i sydvästra England runt år 710 som dotter till den västsaxiske kungen St. Richard och hans hustru Winna.
År 748 sändes Valborg till Tyskland på uppmaning av Bonifatius för att bistå i missionen. Enligt traditionen stillade hon en storm till havs genom bön, vilket bidrog till hennes ryktbarhet som mirakelgörare. Hon blev så småningom abbedissa i Heidenheim, där hon först ledde ett nunnekloster och senare också ett munkkloster efter sin bror Winibalds död. Valborg dog den 25 februari 777 och begravdes intill sin bror.
År 870 flyttades hennes reliker till Eichstätt i Bayern, vilket gav upphov till firandet av hennes minne den 1 maj, datumet då relikerna flyttades. Hennes namnsdag är också 1 maj i Sverige, Norge och Finland. I Sverige var det först 1901 som Valborg fördes in i almanackan och 1993 lades även Maj till som namn.
Valborg är en mycket gammal högtid, som kom till Sverige från Tyskland någon gång under medeltiden. Eldarna var tidigt ett inslag i denna skyddande fest, liksom ungdomstemat. Dess ursprung är katolskt, och firas till minne av det tyska helgonet Walpurgis.
Walpurgisnacht var den dag då häxorna flög till till djävulen, enligt gammal tysk folktro. För att skrämma häxorna tände man eldar. Seden att tända eldar importerades sedan till trakterna kring Uppsala. I Sverige infaller ju som bekant häxsabbaten vid påskfirandet och därför har vi även påskeldar, även om de varit vanligare förr och då framförallt i västra Sverige.Helgonet
Helgonet Valborg har idag ingen betydelse för själva firandet, vare sig på hennes dag (1 maj) eller på hennes afton (30 april).
Kort svar: Valborgsmässoafton var förr vinterns sista dag och därmed började sommarhalvåret, då man trodde att onda krafter var i rörelse. Därför tände man eldar för att skrämma ex. häxor. Dessutom var 1 maj dagen då djuren släpptes ut på bete och bönderna skyddade sin boskap från vilddjur genom att tända eldar.
Elden spelar en central roll i alla kultur eftersom den är nödvändig för kulturens överlevnad. Att tända eldar har setts som en religiös handling i många olika religioner, t.ex. i katolska kyrkans påsknattsfirande. I Sverige har det främst varit vid två tillfällen som eldar har tänts i större skala – påskafton och valborgsmässoafton, även om det också förekommit vid midsommar och på Kristi himmelsfärdsdagen.
Om man vill generalisera så kan man säga att påskeldar förekommer i Västergötland, Bohuslän, Halland, Dalsland och delar av Småland respektive Värmland. Valborgsmässoeldar däremot har historiskt främst förekommit i Uppland, Östergötland, Närke, Västmanland och delar av Småland och Västergötland.
Valborgsmässoeldarna har sitt ursprung just i Uppland. Carl von Linné skrev 1749 när han passerade gränsen mellan Uppland och Västmanland:
Eldar sågos på många ställen lysande långt ifrån vägen: ty lantmannen har för sed allt ifrån hedenhös att natten före Valborgsmässodagen upptända eldar på marken
Det första belägget för eldar på valborg är från Sko socken i Uppland 1711 även om seden förmodligen är betydligt äldre men då begränsad till Uppland. Det var först under 1800- och 1900-talet som seden spred sig till närliggande landskap.
Valborgseld
Förmodligen var det från Tyskland som seden importerades till Sverige. Där trodde man att häxorna hade sin häxsabbat på valborgsmässoafton och därför tände man eldar för att skrämma häxorna.
Eldarna kan alltså ges ett religiöst motiv men frågan är om inte de praktiska förklaringarna är minst lika viktiga. Särskilt i Sverige då våren traditionellt ansågs vara kommen. Första maj var nämligen den dag som bönderna släppte ut sin boskap och de var därför tvungna att skydda dem från vilddjur. Genom att tända eldar och föra oväsen kunde man på så vis hålla boskapen fredad från vilddjur. Så här skriver Eskeröd:
Det omvittnas också ofta att man till valborgsmässoelden tog allt det torra riset från vinterns lövfoder. Då djuren släpptes ut och det inte blev mer ris, var det en praktisk åtgärd att elda upp det. /../ Med tanke på de magiska spekulationer, som ofta knyts till ingångsdagar för nya perioder av året, ligger det nära till hans att särskild skyddsmagi inför djuren betesgång kommit att tillämpas här.
Skrivet av Mattias Axelsson (2008-04-25)
Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Eskeröd, Albert (1973) Årets fester LT Förlag
Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag
Joy, Margaret (1982) Highdays and Holidays Faber & Faber
Högtider och traditioner 