Kort svar: Att svara kort på frågan om julens ursprung går egentligen inte. Men väldigt förenklat kan man säga att svenskt julfirande har tusenåriga rötter och i grunden handlar om en fest när året är som mörkast (vintersolståndet). Detta julfirande har sedan genom seklerna influerats av olika strömningar, t.ex. kristendomens traditioner, nationalromantiken på 1800-talet och amerikaniseringen under 1900-talet.

Att försöka reda ut julens ursprung kan tyckas vara ett döfött projekt redan från början eftersom det egentligen är en alldeles för stor fråga att svara på. Det är ju nämligen inte så enkelt att man kan säga att det finns en anledning till varför vi firar jul. Rötterna till vårt moderna julfirande är flera. Arkeologen och författaren till klassikern Årets folkliga fester (1936) Martin P:n Nilsson skrev om julens dubbla rötter:

En forntida hednisk julfest har sammansmält med den kristna julfesten, vilken fullt utbildad medfördes av kyrkan, då kristendomen infördes i Norden.

1. Nordiskt förkristet julfirande

Om vi börjar med det forntida och hedniska (som Nilsson kallar det) så vet vi att människor i alla tider högtidlighållit tidpunkter kopplade till solen – vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och inte minst vintersolståndet då natten är som mörkast.

I Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga, vilket Göran Stålblom (s. 142) påpekar. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”. Och ju längre norrut du kommer på jorden desto mörkare blir vinternatten.

Eftersom jordbruket i princip låg nere under de kalla vintermånaderna och förråden (förhoppningsvis) var välfyllda är december månad given som en månad för fest. Som Stålblom konstaterar är ”den enda högtid som man kan vara säker på att ha varit firad bland germanfolken i hednisk tid är julen”.

Julfirande har alltså förekommit långt innan kristendomen kom till Norden. Om det julfirande som fanns i Norden före kristendomens intåg vet vi dock faktiskt inte så mycket. Det mesta som har skrivits är gissningar (mer eller mindre välgrundade). Vi vet som sagt att det firades någon form av fest under de kalla vintermånaderna, men hur och exakt när går det pga bristande källmaterial att säga väldigt lite om. Ebbe Schön skriver t.ex. så här om när det firades jul i det förkristna Norden.

Kanske var det just vid vintersolståndet, men det kan lika gärna ha varit i mitten eller slutet av januari eller till och med i början av februari.

Ofta brukar det heta att midvinterblotet skulle vara lika med det förkristna julfirandet. Inte heller det vet vi särskilt mycket om. En av de viktigaste källorna för vad vi vet om midvinterblotet är Snorre Sturlassons sagor i vilka han utförligt beskriver hur midvinterblotet gick till. Problemet är att Snorre skrev sina sagor på 1200-talet, alltså 200 år efter att de skall ha utspelat sig. Ungefär som om jag skulle försöka mig på att beskriva i detalj hur man firade jul på 1800-talet enbart utifrån hörsägen.

På Nordiska Museets hemsida går man ett steg längre och avfärdar helt att vintersolståndet skulle ha firats i bondesamhället före kristendomen:

Vintersolståndet hade ingen känd betydelse i bondesamhället. Föreställningen om att det i förkristen tid fanns ett midvinterblot måste man ur forskningssynpunkt avfärda, eftersom det saknas belägg och källor. Vintersolståndet har dock nuförtiden fått en viss massmedial betydelse.

En sak som vi dock vet med stor säkerhet är att det dracks en massa öl under julfirandet. Öldrickandet i december var så viktigt att det fanns ett särskilt uttryck – ”att dricka jul”. Före kristendomen drack man till Oden, Frö och Njord och när kristendomen kom byttes gudarna ut men drickandet fortsatte. Från tidig medeltid finns en norsk lagtext som skriver om stränga straff för den som inte bryggde öl och signade det åt Kristus och Sankta Maria och till god årsväxt och fred.

2. Kristet julfirande

Kristendomen har som ingen annan religion bidragit till julfirandet. De stora europeiska språken har ju t.o.m kristendomen att tacka för ordet (engelskans Christmas,  franskans Noël och tyskans Weihnachten).

Men om vi med julfirandet åsyftar firande av Jesus födelse var det från början något som ignorerades av kristna. Att fira en persons födelsedag ansågs hedniskt och istället var det naturligtvis påsken som var den viktiga högtiden.

Istället firade man Guds uppenbarelse genom dopet eller Epifania. Epifaniafirandet började hos en sekt på 200-talet som den 6 januari firade Jesus dop. Man ansåg att Jesus hade blivit Guds son genom dopet så därför blev firandet också en form av andlig födelsedag. Den kristna kyrkan i öster där sekten verkade valde att fira Jesus födelsedag den 6 januari för att helt enkelt konkurrera ut sekten. Och epifania är fortfarande den viktigaste dagen under julen för den ortodoxa kyrkan.

När kristendomen växte sig stark i Romarriket under 200- och 300-talet skulle dock 25 december få en alldeles speciell betydelse.

På 300-talet i Rom firades solgudens födelse (dies natalis Sol invicti) den 25 december, samma dag som vintersolståndet inföll enligt den julianska kalendern. Att man firade solgudens födelse just denna dag ter sig naturligt då det ju är då som solen återvänder.

När kristendomen så blev statsreligion i Romarriket valde man att ersätta firandet av solgudens födelse med firandet av Jesus födelse.

Vid samma tid firades även två andra högtider i Romarriket – dels saturnalier (en gammal romersk glädjefest till guden Saturnus ära) den 17 december och Kalendefetsen (firandet av det romerska ämbetsårets ingång) den 1 januari. Så småningom skedde en sammansmältning av dessa två romerska högtider till en nyårsfest som till formen påminner en hel del om vårt moderna nyårsfirande.

3. Kristet julfirande möter hedniskt

Det kristna firandet av julen hade alltså flera hundra år på nacken när det introducerades i Sverige under århundradens kring 1100-talet. Så här skriver Jan-Öyvind Swahn (s. 26) om medeltida julfirande:

Men bör kunna förutsätta att det medeltida kyrkliga julfirandet med sina centraldirigerade mässor inte avvek särskilt mycket från de kontinentala förebilderna. När de gäller formerna för hur man julade i hemmen har vi däremot knapphändiga underrättanden.

Förutom att man introducerade Jesus födelse som en orsak till julfirande var den katolska kyrkans viktigaste bidrag förmodligen de olika helgonen – Anders som slaskar eller braskar, Anna med kannan, Lucia som i fall gett namn åt en viktig tradition i december och till viss del även St Nikolaus även om hans bidrag till den svenska jultomten kommit först under 1900-talets amerikaniseringsvåg.

Hur mycket kristendomen påverkade det svenska julfirandet beror på vilken samhällsklass vi tittar på. Kungar och adel ville såklart efterlikna det europeiska firandet och tog in seder från kontinenten. Även borgerskapet påverkades av europeiska (särskilt tyska) handelsutbyten. Bönder är förmodligen, för att låna Swahns formulering (s. 27): ”de som i huvudsak höll de gamla festbruken från de hedniska julgillena vid liv”.

4. Senaste århundradena

Reformationen under 1500-talet ändrade inte i något större avseende på julfirandet. En del helgondyrkan rensades naturligtvis bort, men seder som var knutna till ex. Sankt Nikolaus och till Lucia levde vidare. Förmodligen för att den direkta kopplingen till de faktiska helgonen var svag.

Först från 1700- och 1800-talet finns det ordentligt med skriftliga källor som kan användas för att beskriva hur julfirandet växte fram. Och det är under dessa sekel och mycket i och med nationalromantiken under 1800-talet som många av de julseder vi firar idag växte fram.

Jultomten är ett tydligt sådant exempel som kunnat slå rot tack vare nationalromantiskt nyväckt intresse i folktro. En av grunderna för nationalromantiken var en längtan tillbaka till det gamla och ursprungliga, ju äldre desto bättre. Dock visste man då ännu mindre än vad vi vet idag om hur julen firades i det gamla Sverige.Därför är många av de till synes urgamla traditionerna som skapades under 1800-talet mycket tidstypiska för just detta sekel och alls inte urgamla som vi lätt kan förledas att tro – ett sådant exempel är julskinkan.

Under 1900-talet har en rad nya traditioner tillkommit – t.ex. Kalle Anka och hans vänner önskar god jul och den rödklädde, strovuxne och vitskäggige jultomten som populariserades i USA under mitten av 1900-talet.

Så för att återgå till frågan varför vi firar jul så beror det på en enastående blandning av traditioner från en rad olika håll. Många tusen år tillbaka i tiden firade våra förfäder en fest när det va som mörkast. Till denna mångtusenåriga tradition har sedan olika seder och bruk lagts till och tagits bort under seklerna som gått.

Skrivet av Mattias Axelsson (2007-12-21 senast uppdaterad 2013-12-24)

Källor:

Eskedröd, Albert (1973) Årets fester LT Förlag

Nilsson, Martin P:n (1936) Årets folkliga fester  Isaac Marcus’ Boktryckeri

Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner: årets fester och livets högtider

Stålbom, Göran (1994) Vintersolståndet – Om jul, jord och äring i folklig tradition Fabel

Swahn, Jan-Öyvind (1993) Den svenska julboken Bra Böcker