Till skillnad från ex jul och alla hjärtans dag är midsommar en rörlig högtid – den infaller inte samma datum varje år. Däremot är midsommarafton alltid på en fredag – den fredag som infaller mellan 19 och 25 juni.
År 1953 genomfördes en rad förändringar bland helgdagarna i Sverige. Ett av syftena med reformen 1953 var att minska antalet lediga dagar och därför valde man att lägga midsommarafton på den fredag som infaller mellan 19 och 25 juni. Således är midsommarafton 2009 så tidig som den kan bli – 19 juni.
Kort svar: Att vi firar midsommar i Sverige beror på att det är den ljusaste tiden på året. Människor har i alla tider uppmärksammat den typen av brytningstider. Dessutom infaller midsommar vid en tidpunkt på året då man i jordbruket hade ganska lite att göra.
För att svara på frågan måste man först förstå hur årets gång tydligt påverkas av jordens lutning, särskilt när man bor på våra breddgrader. När dagarna är som mörkast (kring vintersolståndet) är det verkligen mörkt, men när dagarna är som ljusast (kring sommarsolståndet) blir det nästan inte mörkt överhuvudtaget. Den här skillnaden mellan mörker och ljus är särskilt tydlig i Sverige och övriga Norden eftersom det ligger så långt norrut. Vårt klimat möjliggör jordbruk på samma breddgrader som ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”.
Vi vet med stor säkerhet att människor under mycket lång tid på ett ungefär har kunnat avgöra när sommar- respektive vintersolstånd inträffat. Exempel på detta är monumenten Stonehenge i England som förmodligen är rest på ett sådant sätt att de visar var solen går upp och ned vid solstånden.
Jul och midsommar är på sätt och vis tvillingfester. Därför kan det vara intressant att dra ytterligare paralleller. Så här skriver Göran Stålbom
I Norden öppnade sig arbetsåret under jul. Men det öppnade sig också markant vid ytterligare ett tillfälle under året. Efter vårarbetets slut och fram till slåttern i juli fanns tid för vila och rekreation. Detta skulle komma att bli årets näst största folkliga fest.
Midsommar var på sätt och vis en viktig gräns under året. Tiden före midsommar hade varit präglad av ett givande till jorden. /../ Efter midsommar började en tid präglad av ett tillvaratagande av årets äring.
Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.
Här kan tydligt ses hur året delas in i fyra kvartal med sommarkvartalet från midsommar till Mikaeli. Någon form av firande – med offeröl – finns alltså belagt sedan åtminstone 1200-talet. Att det skulle ha förekommit någon form av blot vid midsommartid verkar dock tveksamt. Så här skriver Britt-Marie Näström
Uppgifterna om midsommarblot är annars sporadiska och tveksamma. Midsommar inföll i skarven mellan vårarbetets slut och slåttern, och i senare tid firades detta genom att maja åkrarna, det vill säga att man drog runt med gröna kvistar för att säkra markens gröda. I senare folkreligiositet förekom också att man offrade i källor för en kommande god sommar. /../ Firandet av sommarsolståndet verkar på det hela taget ha varit en folklig fest med starka inslag av fruktbarhetskarraktär.
Dock bör man nog inte överdriva det nutida firandets beröringspunkter med någon äldre förkristen fest. Som Fossenius skriver:
Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligten även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.
Den folkliga förklaringen att midsommar firats torde snarare hänga samman med att det passade väl samman med arbetsåret – sommarsolståndet inföll under en period då inte så mycket arbete fanns att göra. Ljusa nätter och en natur som badar i grönska torde väl också göra sitt till för att öka benägenheten att fira. I boken Historia om de nordiska folken skriver Olaus Magnus 1555 vad som troligen är den första skildringen av svenskt midsommarfirande:
på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas
Det folkliga firandet försöktes dock ideligen styras upp av kyrkan. På 1300-talet ansökte nunnorna i Sko kloster om tillstånd att anordna fester i samband med midsommarfirandet. Förmodligen för att ”kunna ge firandet någorlunda ordnade former”. Dock förbjöds midsommarvaken år 1425 av ärkebiskop Johannes i Lund. Successivt försökte den svenska kyrkan omvandla det folkliga midsommarfirandet till ett kristet firande av Johannes döparen, såsom skett i stora delar av Europa.
När kristendomen växte fram som statsreligion i det romerska riket valde man att försöka ändra innebörden i det förkristna högtidsfirandet. Av olika anledningar (som att Johannes fötts sex månader före Jesus) blev midsommardagen (24 juni) Johannes döparens födelsedag. Trots att julfirandet i Sverige i hög grad påverkats av kyrkans placering av Jesus födelsedag på juldagen har midsommarfirandet i Sverige nästan helt låtit bli att påverkas av Johannes döparen.
Istället är det en folkliga högtid som idag förmodligen främst firas för att det är en av årets ljusaste nätter och för många en inledning på sommaren.
När Jesus födelsedag bestämdes på 300-talet, liksom datumet för jungfru Marias bebådelse (25 mars), kunde kyrkan genom att göra 24 juni till Johannes döparens dag markera in hela året i fyra kvartal – tillsammans med ängeln Mikaels dag (29 september). Johannes döparens skall enligt traditionen ha fötts sex månader före Jesus, så därför föll sig 24 juni (sex månader före 25 december) naturligt (egentligen borde det varit 25 juni, men det beror på den romerska kalendern).
Ända fram till 1953 var 23 juni alltid midsommarafton (kvällen före Johannes döparens dag) oavsett vilken veckodag det råkade vara. År 1953 genomfördes en rad förändringar bland helgdagarna i Sverige (bl.a. flyttades Jungfru Marie bebådelsedag till närmsta söndag och alla helgons dag infördes på lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november. En av syftena med reformen 1953 var att minska antalet lediga dagar och därför valde man att lägga midsommarafton på den fredag som infaller mellan 19 och 25 juni. Således infaller årets midsommarafton fredagen den 20 juni. En del äldre menar dock att den riktiga midsommardagen fortfarande är 24 juni.
Kort svar: Nej, midsommarstången är inte en forntida fallossymbol. Förmodligen kom den till Sverige via tyska köpmän på 1400-talet. Formen som kan liknas vid en upp och nedvänd fallos spreds först under förra seklet.
Kring midsommar i allmänhet och midsommarstången i synnerhet finns det en mängd föreställningar som är direkt felaktiga. Den allra vanligaste är att midsommarstången skulle vara en hednisk fallossymbol. Vilket den alltså inte är.
Midsommarstång
Vad vi vet är att midsommarstången eller majstången som den också kallas kom till Sverige från Tyskland för dryga sju sekel sedan. Så här skriver Mai Fossenius:
Även om majstångstraditionen med stor sannolikhet introducerades i Sverige med den våg av tyska kulturimpulser som sköljde över landet under företrädesvis 1300-talet och 1400-talets första hälft, äro några som helst säkra belägg för bruket i fråga icke kända förrän vid 1600-talets mitt.
Att använda löv och träd för att pynta vid festliga tillfällen är en mycket gammal tradition. Ett sådant tillfälle var första maj. Fossenius igen:
Troligtvis har det gamla romerska bruket att dekorera med trädgrönt vid det nya årets början också anknutits till 1 maj i och med att dagen alltmer fick karaktär av ingress till ett nytt tidsavsnitt, och just i Västeuropa kunna vi räkna med speciellt traditionsbevarade förutsättningar efter Romarrikets fall.
När tyska köpmän under medeltiden verkade i Sverige tog de naturligtvis med sig traditionen att klä grönt vid festliga tillfällen. Att vi i Sverige snarare knutit traditionen till midsommar torde ha med vårt bistrare klimat att göra. Vid maj månads början var det helt enkelt inte säkert att löv fanns att tillgå.
När midsommarstången kom var det först i de större städerna som den vann framgång. Och så sent som i början av 1900-talet var stången ännu inte spridd över hela Sverige. Även i vissa socknar i Dalarna, som idag är att betrakta som ett centrum för midsommarfirande i Sverige, var midsommarstången okänd.
Under 1700-talet var det vanligt att midsommarstängerna satt upp året runt och Linné skrev den 7 mars 1753:
Majstänger med blad utsirade, stodo vid alla gårdar dem de dansa kring midsommarnatt.
Eftersom midsommarstängerna är av relativt sent datum är det knappast troligt att de har ett förkristet ursprung. Vårt midsommarfirande har få beröringspunkter med någon äldre förkristen fest. Som Fossenius skriver:
Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligen även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.
Sedan slutet av 1600-talet förekom olika former av förbud mot midsommarstänger eftersom det ansågs ge upphov till olika former av anstötligt beteende. I vissa kyrkor fanns det dock små bärbara midsommarstänger. På Gotland togs stängerna ut ur kyrkan under midsommar och kläddes om och sattes därefter tillbaka.
Midsommarstångens utseende har inte alltid varit som den ser ut idag – ett kors med en cirkel på varje arm. Istället har det många olika, lokala variationer.
Det är först förra århundradet som vi fått en midsommarstång som med viss fantasi kan liknas vid en upp och ned vänd fallos. Tolkningen att midsommarstången skulle vara någon form av fruktbarhetssymbol är alltså ytterst tveksam. Etnologen Jonas Engman skriver:
Midsommarstången har funnits med oss länge – men någon fallossymbol är det knappast frågan om, varken nu eller förr!
Att äta färskpotatisbetraktades förr som ett stort slöseri. Jan-Öjvind Swahn skriver:
Att man skulle äta färskpotatis var förr fullkomligt uteslutet hos vanligt folk, det var ett slöseri med Guds gåvor på en tid där missväxt kunde drabba landet.
Istället skulle potatisen få ligga i jorden tillräckligt länge så att den skulle kunna växa till sig. Potatis nämns i och för sig som midsommarmat i äldre tider, men då är det inte färskpotatis utan potatis från det förra årets skörd. Att kunna visa upp att man hade fyllda förråd gav nämligen status. Enligt en artikel i SvD ska den första färskpotatisen till midsommar ha börjat säljas år 1898 i Skåne.
Sill
Sill var förr att betrakta som vardagsmat och fanns i de flesta hem. Just därför fanns det ingen anledning att äta den särskilt vid festliga tillfälle. Just kombinationen sill och potatis beskrivs så här av Fiskeriverket:
Intill sen tid var sill och potatis det som höll svälten borta för stora delar av ett fattigt land.
Ty salt sill utgör, som vi veta, en mycket viktig del av det svenska folkets föda, och många fattiga leva nästan endast av salt sill och potatis.
Sill och potatis var alltså fortfarande i början av 1900-talet vardagsmat som inte alls förknippades med fest och det är egentligen först under andra halvan av seklet som sillen blir given midsommarmat. Tidigare ser man det mer som ”sommarmat”.
På Johanne [alltså midsommar] måste det stå fil på varje bord, annars blev det ingen välsignelse med skörden, trodde man. Värdinnorna i byn förde därför ”johannefil” dvs. mjölk till fil, åt den som inte hade en egen ko.
Andra typer av mjölkmat (ex. nyystad ost och mjölkvälling) fanns med på äldre tiders midsommarbord. Anledningen är att korna under vintern inte hade någon mjölk, men runt midsommar:
hade de kalvat och mjölken hade börjat rinna till igen, och då kunde den bearbetas till de traditionella läckerheterna som man nu kunde kosta på sig i helgyran. [Swahn 2000, s. 53]
Inför midsommarhelgen 1937 skrev Konsum i en annons : ”sill och färsk svensk potatis naturligtvis – det hör absolut till en äkta svensk midsommarfest”. Men det förekommer parallellt andra exempel på midsommarmat. När SvD skulle beskriva traditionell midsommarmat 1950 var det ”lax, kyckling och jordgubbar” som räknades upp. Under det fortsatta 1950-talet finns sill med som en av många olika rätter på midsommarbordet och det är egentligen först i slutet av decenniet som sill och potatis blir givet. År 1968 är dock ”sill och potatis” självklart.
Från 1960-talets slut och framåt är sill, färskpotatis och gräddfil eller sur grädde självklara rätter under midsommarafton.
Det är alltså i början av 1900-talet som ”sill och potatis” långsamt började leta sig in på de svenska matborden som midsommarmat. Ordentligt genomslag fick det inte dock förrän vid seklets andra halva, någon gång när midsommardagen flyttades till att alltid infalla på en lördag.
Ungefär samtidigt som firandet centrerades till en helg slutade sill och färskpotatis att vara vardagsmat. Andra världskriget var över sedan flera år tillbaka och plötsligt hade svenskarna råd att äta annat på vardagarna. Sill och potatis blev i stället något unikt som man kopplade till sommarfirande.
Skrivet av Mattias Axelsson (2007-06-20, uppdaterat 2021-06-15)
Källor:
Swahn, Jan-Öjvind (2000) Folk i fest – traditioner i Norden Höganäs: Globograf
Swahn, Jan-Öjvind (2007) Svenska traditioner Bromma: Ordalaget Förlag
Högtider och traditioner 