Kort svar: Olika kulturer och religioner har olika tidpunkter för firandet av nyår. 

Visst tycker man att det är självklart att det nya året börjar vid tolvslaget den 1 januari, men tänk en stund till så är det långt ifrån uppenbart att just skiftet mellan december och januari skall utgöra början på det nya året.

Att det är just januari som är den första månaden har troligen att göra med ett administrativt beslut i Romarriket på 100-talet f.Kr. Från början var det 1 mars årets första dag – det var då som konsulerna installerades och årets krig planerades. Men ju större romarriket blev desto mer tid behövde man på sig att planera krigen så därför flyttades årsskiftet två månader bakåt. Men bara för att romarna valde 1 januari som nyårsdag var det inte så att alla direkt blev överens om när det nya året skulle firas.

Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärd. Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet. I de flesta kulturer firas olika högtider vid dessa tidpunkter. I Sverige firar vi ju jul kring tiden för vintersolståndet och midsommar vid tiden för sommarsolståndet.

Problemet är dock att den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt solen inte är exakt 365 dagar (det är några timmar mer). Så om man inte åtgärdar detta kommer högtidsdagar flytta sig bakåt – det är t.ex. därför som luciadagen kallas ”årets längsta natt” eftersom det var då vintersolståndet inföll under medeltiden. Påsken valde man dock att ha flytande och lät dess tidpunkt regleras av månen.

När vår nuvarande tideräkningen fixerades på 500-talet e.Kr. var det munken Dionysius Exiguus som räknade ut vilket år Jesus skulle ha fötts. Han räknade dock inte med 1 januari som nyårsdag som romarna hade gjort utan istället antingen 25 mars (då Maria skulle ha befruktats av helig ande) eller 25 december (då Jesus skulle ha fötts). Att den kristna kyrkan inte valde 1 januari har också att göra med ett avståndstagande från det hedniska romerska firandet.

Olika länder och olika härskare använde sig under hundratals år av olika nyårsdagar. I Sverige var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt för det senare. Dock var det ytterligare ett problem – att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit elva dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:

För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.

I mitten av 1700-talet införde så till sist även Storbritannien och Sverige den gregorianska kalendern och den 1 januari blev samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).

Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret nowruz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.

Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) (uppdaterad 2012-03-03)

Källa: Hägg, Göran (1996) Nyår i Sverige W&W 

Bilderna är från Fotoakuten.se