Kort svar: Seden att tända ljus på gravar i anslutning till allhelgonahelgen i allmänhet och alla helgons dag i synnerhet kom till Sverige under början av 1900-talet, troligen med inspiration från katolska länder.
Allhelgonadagen finns benämnd som en helgdag i Sverige sedan 1198. Den överlevde flera helgdagsreduktioner under reformationen men togs slutligen bort 1772. Istället uppmärksammades dagen den första söndagen i november. I samband med helgdagsreformen 1953 blev alla helgons dag åter en självständig helgdag, men då på lördagen före.
Att alla helgons dag på nytt blev helgdag under förra seklet mitt hänger samman med ett ökat intresse för att uppmärksamma dagen med tändning av gravljus i början av 1900-talet. Så här skriver Mats Rehnberg:
Särskilt efter första världskriget kunde ett ökat intresse för allhelgonadagen märkas. Bl. a. sökte Blomsterfonden 1922 utnyttja detta nya intresse för sin insamlingsverksamhet
Annonserna för Blomsterfondens insamlingsverksamhet i samband med allhelgonasöndagen 1922 är flitig och det rapporteras att ”många bidrag, både större och mindre, inflöto i jämns ström till Blomsterfondens kontor”.
Det finns också uppgifter om att Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund med början på 1910-talet, i syfte ”att öka intresset för blommor under en årstid då efterfrågan annars var mindre”, försökte påverka bl.a. Svenska kyrkan att ha just allhelgonahelgen som en gravsmyckningsdag.
Sedan att smycka döda släktingars gravar med ljus och blomster är i Sverige en tradition som lokalt förekommit tidigare, men då har den främst varit knuten till julhelgen. Martin P:n Nilsson skriver i sin klassiska bok Årets folkliga fester från 1913 att ”hos oss har den [alla själars dag] blivit förlagd till julnatten och vår gravsmyckningsdag är julafton”. Men Mats Rehnberg konstaterar att
Under tiden mellan de bägge världskrigen hade allhelgonadagen således på ett märkbart sätt fått en ny ställning i kyrkoåret, framför allt genom det intresse som både kyrkan och allmänheten visade på grund av dagens roll som minnesdag över de döda.
Dock vann seden inte ett omedelbart genomslag så 1927 kunde skribenten C.J. Engström i SvD konstatera:
Den är så mycket egendomligare som sydlänningar eljest i vissa fall hedra sina avlidna mer än vi göra, t.ex. genom att tända ljus på deras gravar på alla dödas dag
Men under det fortsatta 1900-talet växer seden att tända ljus och smycka gravarna mer och mer. På en direkt fråga från en läsare i november 1932 om vilken dag som är ”gravsmyckningsdag” så svarar man i SvD ”Alla helgons dag är gravsmyckningsdag”. Vidare skriver man i oktober 1940 att ”Bruket att tända ljus på gravarna har blivit allt mera allmänt i Sverige.”
Det ökande intresset för att uppmärksamma alla helgons dag och det faktum att man ville flytta helgdagar från våren till hösten gjorde att man 1953 beslutade att återge alla helgons dag sin forna status som helgdag, men nu på den lördag som inföll mellan 31 oktober och 6 november.
Skrivet av Mattias Axelsson (2007-11-02, uppdaterad 2022-10-09)
Källor: Ljusen på gravarna och andra ljusseder : nya traditioner under 1900-talet / av Mats Rehnberg (1965)
Olausson, Inger Gravsmyckningsdagen i allahelgonatid 2015-10-29
Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag: Stockholm
Nilsson, Martin P:n (1913) Årets folkliga fester Hugo Gebers Förlag: Stockholm
Högtider och traditioner 