Kort svar: Namnsdagar började firas efter reformationen på 1500-talet då helgonen, vars namn stod kvar i almanackan, inte längre var aktuella att fira.
I en vanlig svensk almanacka finns över 600 namn på olika dagar. Många av dessa namnsdagar kommer från de helgon som hade sina dagar i den kristna kalender som infördes i Sverige under medeltiden, t.ex. Erik (18 maj), Birgitta (7 oktober ), Mikael (29 september) Martin (11 november), Anna (9 december) och Nikolaus (6 december). Förutom helgonen fanns även apostladagar som gett namn åt vissa datum, t.ex. Mattias – 24 februari och Jakob – 25 juli.

Att fira namnsdagar är ett bruk som i Sverige går tillbaka till den svenska reformationen på 1500-talet. Så här skriver Institutet för språk och folkminnen:
Efter reformationen på 1500-talet fortsatte man i vissa av de protestantiska länderna att fira namnsdagar även om helgonen inte firades längre. Så var fallet i Sverige och Finland.
Från och med 1749 var det Kungliga Vetenskapsakademin som fick ensamrätt på att ge ut almanackor och därmed också bestämmanderätt över den svenska namnlängden. Under 1700- och 1800-talet la man till olika kungliga namn på datum som passade. Namnet Gustav Adolf flyttades 1727 till 6 november för att hedra att kung Gustav II Adolfs stupade i slaget vid Lützen 1632. Ett halvsekel senare flyttade Gustav III sin namnsdag till 6 juni för att hedra minnet av att Gustav Vasa valdes till svensk kung denna dag 1523. Den 1 december fick 1812 namnet Oscar eftersom den nyvalde svenske kronprinsen, som sedan skulle bli kung Karl XIV Johan, och hans hustru Désirées hade en son med just det namnet.
Att fira namnsdagar var ett relativt utbrett bruk i det svenska 1800-talet och det var ofta mer frekvent förekommande än födelsedagsfirandet. Många visste inte exakt vilket datum de var födda på, men alla hade koll på dagarnas namn. Det senare inte minst för att namnsdagarna var förknippade med olika minnesregler – t.ex- skulle säden skördas på Olofsdagen (29 juli), om den gått i ax på Eriksdagen 18 maj.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2024-01-29
Litteratur: