Kort svar: Riksdagens båda kamrar röstade den 23 mars 1938 igenom regeringens förslag om att göra 1 maj till den första icke-kyrkliga helgdagen i svensk historia.
Genom historien har antalet helgdagar i Sverige varierat kraftigt. Flest var det under medeltiden, därefter minskade antalet helgdagar successivt bland annat i samband med reformationen på 1500-talet och med Gustav III helgdagsreduktion 1772.
Första gången som det i modern tid tillfördes en ny helgdag i Sverige var när riksdagen 1938 bestämde att 1 maj skulle vara helgdag. Då hade förvisso 1 maj varit helgdag, dels som helgondag och dels som apostladag, fram till 1772.
Bakgrunden till att idéer om 1 maj som helgdag började växa fram under första delen av förra seklet var ett beslut 1889 om att dagen skulle vara en internationell demonstrationsdag. Sålunda fylldes svenska städer av demonstrerande arbetare 1 maj 1890 som krävde 8 timmars arbetsdag. Under följande år återkom 1 maj som demonstrationsdag med krav på just 8 timmars arbetsdag, men också på allmän och lika rösträtt.
Med beslutet om 8 timmars arbetsdag 1919 och rösträtten 1921 så hade arbetarrörelsen vunnit två av sina viktigaste segrar. Med allmän och lika rösträtt ökade också stödet för det socialdemokratiska partiet som från 1930-talet kunde bilda stabila och långvariga regeringar under Per-Albin Hansson. Med ett starkt stöd i riksdagen genomförde man reformprogram inom bland annat socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Men man skulle också genomföra beslutet att göra 1 maj till helgdag.
Det första förslaget om att göra 1 maj till helgdag kom dock inte från politiska håll. Den 16 april 1926 föreslog Generalpoststyrelsen att göra 1 maj till heldag med följande argumentation:
Den 1 maj hade alltmer kommit att betraktas som en arbetsfri dag. Inom åtskilliga verksamhetsområden hade arbetet denna dag helt inställts eller i hög grad inskränkts. Dessa driftsinskränkningar hade utövat inverkan även på poströrelsen, och behovet av postordningarnas tillgänglighet kunde icke anses vara lika stort den 1 maj som under vanliga söckendagar.
En bit in på förra seklet hade alltså 1 maj redan kommit att betraktas och praktiseras som en arbetsfri dag inom många sektorer. Praktiskt taget alla arbetare inom industri och hantverk, däribland transport- och byggnadsarbetare, hade genom kollektivavtal fått 1 maj som ledig dag.
Utifrån den förda debatten och det faktum att många redan var lediga 1 maj utarbetade socialdepartementet 1937 en promemoria om ”införande av lagbestämmelser rörande den 1 maj såsom
arbetsfri dag”. Slutsatsen i promemorian var att:
med hänsyn till ifrågavarande sedvänja, tiden nu syntes vara inne att förläna den 1 maj karaktär av obligatoriskt arbetsfri dag i samma utsträckning, som för närvarande vore förhållandet i fråga om sön- och helgdagar.
Bland remissinstanserna som yttrade sig om förslaget att göra 1 maj till helgdag fanns ett tydligt stöd från sociala myndigheter, fackliga organisationer och vissa statliga verk, såsom Socialstyrelsen, LO, Kooperativa förbundet, Generalpoststyrelsen och flera länsstyrelser. Dessa betonade att 1 maj redan i praktiken var en arbetsfri dag genom kollektivavtal och sedvänja, särskilt inom industrin, och att en legalisering skulle stärka arbetsfreden och tydliggöra reglerna utan att medföra större ekonomiska förluster.
Motståndet kom främst från arbetsgivarsidan – däribland Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Lantarbetsgivarföreningen – samt flera handelskamrar. Deras kritik fokuserade på risken för produktionsbortfall, särskilt inom jordbruket under vårbruket, att 1 maj låg för nära redan befintliga helgdagar samt att frågan borde ses i samband med andra reformer som semesterlagstiftning eller indragning av kyrkliga helgdagar.
Men trots ett visst motstånd la regeringen 11 februari 1938 fram proposition 93 ”med förslag
till lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag”. Propositionen debatterades och beslutades om i riksdagens två kamrar onsdag 23 mars 1938 långt in på småtimmarna.
I riksdagens andra kammare debatterade både statsministern, socialministern och jordbruksministern för propositionen och vid omröstningen vann regeringens linje med 114 röster för och 40 röster emot (11 avstod och 64 var frånvarande). Även i första kammaren bifölls propositionen. Här med 57 röster för och 42 emot (5 avstod och 45 var frånvarande).
I och med riksdagens beslut så blev 1 maj därmed helgdag från och med våren 1939.
Skrivet av Mattias Axelsson (författare och gymnasielärare i historia och samhällskunskap) 2025-04-14
Källor:
1938. Andra kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1938:22)
Lag (1938:107) om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag; | Sveriges riksdag
Prop. 1938:93 med förslag till lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag
Högtider och traditioner 