Kort svar: Från början firades 6 januari som Jesus dopdag och födelsedag. När kyrkan flyttade födelsefirandet till 25 december blev trettondagen (eller Heilage tre kongar som dagen heter på norska) den dag då man firar att de österländska stjärntydarna kom till Jesus.

Namnet trettondagen kommer självklart av det faktum att 6 januari infaller på den trettonde dagen i juletid – och då räknar man alltså juldagen (25 december) som förstedag jul.

Dock går det att säga att firandet av trettondedag jul är äldre än själva julfirandet, om än inte som julens trettonde dag. I fornkyrkan firades nämligen 6 januari (dagens trettondag) till minne av Jesus uppenbarelse eller som det heter på grekiska – epifania.  Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)

Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)

Epifania är alltså en av de allra äldsta kristna högtiderna och den firas fortfarande – främst inom olika ortodoxa kyrkor. Epifanias ursprung går förmodligen att spåra till förkristna egyptiska seder i samband med 6 januari. Nilsson igen:

En kortfattad underrättelse meddelar, att egypterna just den 6 januari brukade ösa vatten ur Nilen, och ställa undan det. (s. 119)

När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kaanan.

När kristendomen blev statsreligion i Romarriket på  300-talet valde romarna istället att fira 25 december som Jesus födelsedag. Denna högtid konkurrerade ut epifaniafirandet i den västliga kristenheten. Dock firas epifania (eller teofania som det oftare kallas) fortfarande inom den ortodoxa kyrkan. De flesta ortodoxa följer dock den julianska kalendern och därför firar de flesta ortodoxa epifania den 19 januari (enligt den gregorianska kalendern).

I katolska och protestantiska kyrkor firas trettondedag jul istället 6 januari som den dag då de tre vise männen (som vi egentligen inte alls vet hur många eller vilka de var) kom med guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet. Så här skriver Martin Modéus

Eftersom de tre vise männen var de första icke-judar som tillbad Jesus så har man länge tänkt på trettondagen som dagen då Jesus börjar bli känd utanför det judiska folket. /…/ Trettondedag jul är därför den dag då Svenska kyrkans mission samlar in sin stora missionkollekt.

I folklig tradition var trettonhelgen en helg då man spelade upp ett julspel som handlade om hur de tre vise männen kom till Jesus och hur Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. Spelen uppfördes främst av pojkar vid latinskolorna och var ett sätt att tigga pengar antingen till dem själva eller till fester som hölls under trettonhelgen.

De första beläggen för den här typen av spel är från 1751 då Linnélärjungen P.J. Bergius skrev:

Tre vise män voro tre bonddrängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men besynnerligen trettondedagsafton, klädda i vita skjortor. Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig. En av dessa skulle agera Josef och vara utklädd med en luden fårskinnspäls, samt med en stor puckel på ryggen tillika en stav i handen. Den andra bar en lykta av papper som var gjord som en stjärna. Alla tiggde penningar.

Seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser sågs förmodligen inte med blida ögon av kyrkan och det är, som Bringéus skriver:

betecknande att de äldsta uppgifterna om stjärngossarna möter i rättegångshandlingar och förbud.

Sedan reformationen hade det kristna budskapet i svenska kyrkor nästan uteslutande varit förkunnat i ord. Därför fanns ett stort behov hos allmänheten att få budskapet förmedlat genom drama, något som prästerskapet då ogillade eftersom man ansåg att spelen drev med det kristna budskapet.

Under pietismens framväxt bekämpades stjärngossarna och julspelen hårt och det gick sägner om hur farligt det var att delta i spelen. Det dröjde dock till sekelskiftet 1900 innan spelen i princip hade utrotats. Istället införlivades några av de delar som fanns i julspelen i det moderna luciatåget som växte fram runt 1900-talets början. Så här skriver Bringéus:

En sådan utveckling har underlättats av att stjärnsymboliken också knutits till advent och jul, kanske också av behovet att få manliga motsvarigheter till luciatärnorna.

Skrivet av Mattias Axelsson (uppdaterad (2012-01-06)

Källor:

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Modéus, Martin (2000) Tradition och liv Verbum Förlag

Schön, Ebbe (1996) Vår svenska tomte – sägner och folktro Natur och Kultur