Kort svar: Att vi firar midsommar i Sverige beror på att det är den ljusaste tiden på året. Människor har i alla tider uppmärksammat den typen av brytningstider. Dessutom infaller midsommar vid en tidpunkt på året då man i jordbruket hade ganska lite att göra.  

En vanlig svensk midsommarafton i Sverige torde hos de flesta innehålla dans kring midsommarstången och sedan sill, potatis och gräddfil med någon stark dryck (dock inte midsommarmust) till och sedan jordgubbar. Men varför firar vi egentligen midsommar i Sverige?

För att svara på frågan måste man först förstå hur årets gång tydligt påverkas av jordens lutning, särskilt när man bor på våra breddgrader. När dagarna är som mörkast (kring vintersolståndet) är det verkligen mörkt, men när dagarna är som ljusast (kring sommarsolståndet) blir det nästan inte mörkt överhuvudtaget. Den här skillnaden mellan mörker och ljus är särskilt tydlig i Sverige och övriga Norden eftersom det ligger så långt norrut. Vårt klimat möjliggör jordbruk på samma breddgrader som  ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”.

Vi vet med stor säkerhet att människor under mycket lång tid på ett ungefär har kunnat avgöra när sommar- respektive vintersolstånd inträffat. Exempel på detta är monumenten Stonehenge i England som förmodligen är rest på ett sådant sätt att de visar var solen går upp och ned vid solstånden.

Därför kan vi också vara tämligen säkra på att någon form av firande vid tidpunkten för sommarsolståndet förekommit långt tillbaka i tiden. På samma sätt som vi vet att jul firats i Norden i ett par tusen år utan att för den skull veta så mycket hur den firats, vet vi väldigt lite om hur midsommar firats längre tillbaka i tiden.

Jul och midsommar är på sätt och vis tvillingfester. Därför kan det vara intressant att dra ytterligare paralleller. Så här skriver Göran Stålbom

I Norden öppnade sig arbetsåret under jul. Men det öppnade sig också markant vid ytterligare ett tillfälle under året. Efter vårarbetets slut och fram till slåttern i juli fanns tid för vila och rekreation. Detta skulle komma att bli årets näst största folkliga fest.

Eftersom brytningstider nästan alltid ger upphov till olika festligheter (ex. vårdagjämningen, övergång mellan vinter- och sommarhalvår och tvärtom) är det säkert så att årets ljusaste natt varit en viktig natt i folktron. Stålbom igen:

Midsommar var på sätt och vis en viktig gräns under året. Tiden före midsommar hade varit präglad av ett givande till jorden. /../ Efter midsommar började en tid präglad av ett tillvaratagande av årets äring.

Liksom med julen är de första kända skriftliga beläggen för firande från runt 1200-talet. Om Olav Trygvasson skrivs i de isländska kungasagorna:

Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.

Här kan tydligt ses hur året delas in i fyra kvartal med sommarkvartalet från midsommar till Mikaeli. Någon form av firande – med offeröl – finns alltså belagt sedan åtminstone 1200-talet. Att det skulle ha förekommit någon form av blot vid midsommartid verkar dock tveksamt. Så här skriver Britt-Marie Näström

Uppgifterna om midsommarblot är annars sporadiska och tveksamma. Midsommar inföll i skarven mellan vårarbetets slut och slåttern, och i senare tid firades detta genom att maja åkrarna, det vill säga att man drog runt med gröna kvistar för att säkra markens gröda. I senare folkreligiositet förekom också att man offrade i källor för en kommande god sommar. /../ Firandet av sommarsolståndet verkar på det hela taget ha varit en folklig fest med starka inslag av fruktbarhetskarraktär.

Dock bör man nog inte överdriva det nutida firandets beröringspunkter med någon äldre förkristen fest. Som Fossenius skriver:

Att någon gammal hednisk fest skulle ligga till grund för midsommarfirandet förefaller ej troligt, men däremot har tidpunkten säkerligten även i vårt land redan på ett primitivt stadium, observerats i egenskap av solståndstid.

Den folkliga förklaringen att midsommar firats torde snarare hänga samman med att det passade väl samman med arbetsåret – sommarsolståndet inföll under en period då inte så mycket arbete fanns att göra. Ljusa nätter och en natur som badar i grönska torde väl också göra sitt till för att öka benägenheten att fira. I boken Historia om de nordiska folken skriver Olaus Magnus 1555 vad som troligen är den första skildringen av svenskt midsommarfirande:

på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas

Det folkliga firandet försöktes dock ideligen styras upp av kyrkan. På 1300-talet ansökte nunnorna i Sko kloster om tillstånd att anordna fester i samband med midsommarfirandet. Förmodligen för att ”kunna ge firandet någorlunda ordnade former”. Dock förbjöds midsommarvaken år 1425 av ärkebiskop Johannes i Lund. Successivt försökte den svenska kyrkan omvandla det folkliga midsommarfirandet till ett kristet firande av Johannes döparen, såsom skett i stora delar av Europa.

När kristendomen växte fram som statsreligion i det romerska riket valde man att försöka ändra innebörden i det förkristna högtidsfirandet. Av olika anledningar (som att Johannes fötts sex månader före Jesus) blev midsommardagen (24 juni) Johannes döparens födelsedag. Trots att julfirandet i Sverige i hög grad påverkats av kyrkans placering av Jesus födelsedag på juldagen har midsommarfirandet i Sverige nästan helt låtit bli att påverkas av Johannes döparen.

Istället är det en folkliga högtid som idag förmodligen främst firas för att det är en av årets ljusaste nätter och för många en inledning på sommaren.

Skrivet av Mattias Axelsson (2008-06-16, uppdaterat 2013-06-26)

Källor: Stålbom, Göran (1999) Vintersolståndet – om jul, jord och äring i folklig tradition  Nordstedts:Stockholm

Näström, Britt-Marie (2002) Blot – Tro och offer i det förkristna Norden Nordstedts:Stockholm

Grandien, Bo ”Blomster laddade med trollkraft”  i Unge, Ingemar (2001) Våra högtider Prisma

Fossenius, Mai (1951) Majgren, majträd, majstång : en etnologisk-kulturhistorisk studie Lund:Gleerup

Schön, Ebbe (1996) Folktrons år Prisma