Kort svar: Skillnaden mellan den julianska och den gregorianska är att den julianska har skottår alla år som är jämnt delbara med fyra och att den gregorianska har skottår alla år som är jämnt delbara med fyra (undantaget sekelskiftesår, så till vida dessa sekelskiftsåret inte är jämnt delbart med fyrahundra – t.ex. år 1600 och 2000). På grund av detta skiljer det nu 13 dagar mellan dessa två kalendrar.
En av många saker som Julius Caesar kommit att bli ihågkommen för är att han ligger bakom och har fått ge namn åt den kalender som användes i stora delar av Europa under nästan ett och ett halvt årtusende – den julianska kalendern.
Den julianska kalendern
Anledningen till att Caesar år 46 fvt med hjälp av astronomen Sosigenes skapade en ny kalender var att den tideräkning som använts i den romerska riket fram tills då var ett myller av olika regler och det fanns ett stort utrymme för godtycke i hur årets längd och dylikt bestämdes. Prästerskapet hade nämligen som uppgift att med hjälp av astronomiska beräkningar bestämma när och hur skottmånader skulle fungera.
Skottår, skottmånader och skottdagar används eftersom ett kalendariskt år inte går jämnt ut med ett astronomiskt. Den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt solen är 365,2422 dygn. För att lösa detta har man i olika kulturer löst det på olika sätt. De för-julianska metoderna i Rom var inte lyckade och enligt Lodén (s. 98) hade romarna ett dokumenterat dåligt sinne för tideräkning
Men när Julius Caesar år 46 fvt kom tillbaka till Rom från sin resa i Afrika införde han en ny kalender. Lars-Olof Lodén skriver:
Samma år utfärdade han ett edikt att årets längd i fortsättningen skulle fastställas till 365 dagar samt att vart fjärde år en skottdag skulle tilläggas. Härigenom erhöll man en 4-årsperiod på sammanlagt 1461 dygn, vilket mindre än en timme avviker från den totala längden av fyra tropiska år.
Eftersom det kalendariska och det astronomiska året hamnart helt ur fas lade man till två extra skottmånader varpå år 46 fvt hade inte mindre än 445 dagar. Det har kallats ”annus confusionis” (förvirringens år). Den 1 januari 45 fvt blev alltså det första året med den julianska kalendern och även det första året då 1 januari var nyårsdag (vilket dröjde ända till 1500-talet innan det infördes i Sverige och till 1752 innan det infördes i England).
Efter några problem under de första åren efter införandet – prästerna missuppfattade regeln för skottår och la in det vart tredje år istället för vart fjärde, vilket sedan korrigerades av Augustus år 8 fvt – har den julianska kalendern varit oförändrad.
Problemen med den julianska kalendern
Även om den julianska kalendern var avsevärt mycket bättre än de tidigare romerska var den behäftad med ett fel som fick stor betydelse – noggrannheten i uppskattningen av hur långt året skulle vara. Det julianska året (med ett skottår vart fjärde år) var i snitt 365,25 dagar. Det astronomiska året är 365,2422 dagar. Detta gör en skillnad på 11 minuter och 14 sekunder per år, vilket kan tyckas lite. På 128 år växer dock felet till ett helt dygn.
Felet i kalendern blir problematiskt t.ex. i förhållande till solstånden och dagjämningspunkterna. Vårdagjämningen inföll 24 mars när den julianska kalendern skapades. Ett drygt sekel senare var vårdagjämningen den 23 mars.
När lärda kristna sammanträdde i Nicaea år 325 för att bl.a. komma överens över påskens placering i almanackan hade vårdagjämningen flyttats tre dagar och inföll stället den 21 mars. Därför tog man den 21 mars som utgångspunkt för att bestämma när påsken skulle infalla – påskdagen är den första söndagen som infaller efter den första ecklesiastiska (inte astronomiska) fullmånen på eller efter 21 mars. Det är alltså inte den faktiska vårdagjämningen, utan den 21 mars som används när påskens datum skall bestämmas.
Dock gjorde man inget åt den julianska kalendern, vilket fick till följd att den faktiska vårdagjämningen successivt förflyttade sig bakåt i almanackan med ett dygn bart 128 år. Samma sak gällde såklart för de övriga solstånden och dagjämningarna. Vintersolståndet hade t.ex. under senare delen av medeltiden hamnat runt 13 december vilket är orsaken till att lucia kallades ”årets längsta natt”.
Den gregorianska kalenderns införande
En hel del försök gjordes för att reformera kalendern. Så här skriver Lodén:
Det dröjde dock inte särskilt länge innan felaktigheterna upptäcktes, och det kan väcka en viss förvåning att det tog så mycket längre tid innan någon reform kom till stånd. (s. 126)
För det var först under 1500-talets andra hälft som den julianska kalendern på allvar utmanades av den kalender som kommit att kallas den gregorianska, av sin upphovsman Gregorius XIII.
Det som skiljer den gregorianska kalendern från den julianska är reglerna för vilka år som är skottår. I den julianska var ju vart fjärde år skottår, utan undantag. Men i den gregorianska kalendern så
hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra
Åren 1700, 1800, 1900 och 2100 är alltså inte skottår, men år 1600 och år 2000 är skottår i den gregorianska.
Eftersom den gregorianska kalendern utesluter fler skottår blir det genomsnittliga året 365,2425 dygn, betydligt mer exakt än det julianska året (365,25 dygn). Den gregorianska kalendern kommer att gå fel med ett dygn efter 3 333 år. Så år 4916 kan det vara läge för en extra dag.
De första länderna att införa den gregorianska kalendern var de katolska, ex. Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Det skedde i oktober 1582. Torsdagen den 4 oktober 1582 följdes i dessa länder av den 15 oktober 1582.
Bilden visar en kalender från oktober 1582 – där man kan se att tio dagar saknas.
Eftersom det fanns en konflikt mellan bl.a. katoliker och protestanter i Europa dröjde det långt tid innan andra länder införde den gregorianska kalendern. I Storbritannien skedde det inte förrän 1752 och Sverige följde året därpå (1753). För svensk del ströks elva dagar i februari.
Grekland var det sista europeiska landet som införde den gregorianska kalendern 1923. Dock används den julianska kalendern fortfarande i religiösa sammanhang av ortodoxt kristna när man firar högtider – därför infaller den ortodoxa juldagen 7 januari.
När den gregorianska kalendern infördes 1582 skiljde det tio dagar mellan kalendrarna. För varje skottår som den gregorianska kalendern hoppar över (1700, 1800, 1900) så flyttas kalendrarna ytterligare en dag ifrån varandra. Nu och fram till år 2100 skiljer det 13 dagar mellan kalendrarna.
Skrivet av Mattias Axelsson (2013-02-18)
Källa: Lodén, Lars Olof (1968) Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen Bonnier: Stockholm
Brodin, Per-Arne ”Kalendrar ur fas” Populär Historia 2003-12-01
Högtider och traditioner 
