Årsarkiv: 2013

Profilbild för Okänd

Vilken dag har man julgransplundring?

av

Kort svar: Sedan 1600-talet är tjugondag Knut (13 januari) sista juldagen och därmed dagen för julgransplundring. Det förekommer dock numera att man har julgransplundringen den 6 januari (trettondagen) istället.

Precis som påskfirandet är utdraget över flera veckors tid löper julfirandet längre än bara dagarna kring själva julafton. Exakt när julen är slut kan man diskutera. Lena Kättström Höök skriver (s. 70)

I Sverige och Finland sträcker sig julen idag till S:t Knuts dag den 13 januari, då julgranen kastas ut. Annars slutar julen vanligen vid trettonhelgen.

Även i Sverige hat trettonhelgen (6 januari) tidigare varit julens avslutning, men sedan 1600-talet har julen i Sverige förlängts till tjugondag Knut (13 januari). I svenska almanackor fram till 1600- och 1700-talet var den 7 januari den dag som bar namnet Knut (efter den danske prinsen Knut Lavard som mördades just denna dag i mitten av 1100-talet).

Men någon gången under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ändrar Knut dag från 7 januari till 13 januari. Julens avslutning hade förlängts en vecka, men namnet Knut var så intimt förknippat med julavslutningen (”Knut för julen ut!”) att det helt sonika fick följa med.

Att fira ut julen den 13 januari har alltså förekommit i Sverige sedan 1600-talet.  Dock är de flesta av traditionerna som förknippas med Knutsfirandet inte särskilt gamla.

Granbarr

Vad gäller julgransplundringen har den sin bakgrund i att man tidigare hade ätbara pynt (bl.a. riktiga äpplen) i granen. Julgranen etablerade sig i Sverige i slutet av 1800-talet (även om den är känd bland överklassen ett drygt sekel tidigare) och därmed också sedan att plundra granen när julen var slut. Så här skriver Swahn (s. 105)

Med julgransseden och det ätbara pyntet kom även även plundringskalasen till vårt land från Tyskland under 1800-talets lopp. Termen ”julgransplundring” är tidigast känd i tryck i tidningen ”Husmodern” 1922

Här är Swahn dock fel ute. Ordet ”julgransplundring” förekommer åtminstone så tidigt som 1880 i Norrköpings Tidningar. När svenska tidningar under slutet av 1800-talet skriver om julgransplundringar är det faktiskt inte sällan att det är i början av januari som de förekommer, t.ex. i nedanstående annons där man har julgransplundring i Uppsala 1886.

Annons i Fyris 1886-12-31

Julgransplundringar i hemmen i form av stora fester är definitivt på avtagande och har så varit under längre tid. Bringeus skriver (s. 22)

Som familjesed är julgransplundringen uppenbarligen på avskrivning. Enligt Malmöundersökningen 163 förekom den hos 29 %, medan 47 % uppgav att den brukades i deras barndomshem.

Vad som kan vara intressant att notera i sammanhanget är att det på flera platser hålls offentliga julgransplundringar den 6 januari istället för den 13 januari.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-01-06)

Källor:

Kättström Höök, Lena (2009) God jul : från midvinterblot till Kalle Anka Nordiska museet

Schön, Ebbe (1998) Svenska traditioner : årets fester och livets högtider Semic

Bringéus, Nils-Arvid (2006) Årets festdagar Stockholm:Carlssons Bokförlag

Swahn, Jan-Öyvind (2007) Svenska traditioner Ordalaget

Profilbild för Okänd

Vad är epifania?

av

Kort svar: Epifania är en kristen hög­tid, förlagd till den 6 januari, som firas till minne av Jesus uppenbarelsen som Guds son genom dopet. 

Epifania är ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse” och ordet används för att benämna en fest som hålls den 6 januari, både inom den västliga och den östliga kyrkan även om det sker på olika sätt och av olika anledningar. Epifania är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till. Så här skriver Marin P:n Nilsson (1936)

Vi känna dock en fest, på vilken Kristi födelse firades, som är äldre än den kristna julen, epifaniafesten, festen för Guds uppenbarelse för människorna, som det grekiska ordet betyder, en högtid, vilken ännu med bleknad glans står kvar i vår kyrkokalender som de heliga konungarnas dag. (s. 118)

Epifania är alltså äldre än själva julfirandet. Eftersom de tidigaste kristna inte alls la någon vikt vid födelsedagar (som ansågs vara hedniskt firande) var det istället andra delar av Jesus liv som kom att högtidlighållas. Förutom den självklara påsken och de högtider som är knutna dit finns firandet av hur Gud blir blir människa genom Jesus belagt i äldre skrifter (åtminstone så tidigt som mitten av 100-talet).

Jesus dop

När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kanaan. Enligt de flesta kyrkohistoriker var det främst dopet som var i centrum för epifaniafirandet.

I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan av ännu större vikt liturgiskt än firandet av hans födelse i Betlehem.

Inom den ortodoxa kyrkan är det främst Jesus dop i floden Jordan som ger ramarna för epifaniafirandet den 6 januari (som är den 19 januari eftersom man använder den julianska kalendern). Så här skriver grekisk-ortodoxa kyrkan i USA:

About the beginning of our Lord’s thirtieth year, John the Forerunner, who was some six months older than Our Saviour according to the flesh, and had lived in the wilderness since his childhood, received a command from God and came into the parts of the Jordan, preaching the baptism of repentance unto the remission of sins.

För många ortodoxa kristna är epifaniafirandet en av de viktigaste högtiderna på året.

I Östkyrkan påbörjas jul också med firandet av Jesu Kristi födelse, som man skulle vänta sig, men firandet når sin kulmen i firandet av Jesu dop, som kallas just ”epifania” eller ”theofania”, och vilket betyder ”uppenbarelse”.

Inom den västerländska kyrkan (katolska och de olika protestantiska, dock inte den anglikanska) har epifaniadagen inte alls den betydelse det tidigare haft. I Sverige heter 6 januari sedan längre trettondagen och Hellige tre kongers dag på norska/danska.

Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Tanken med detta är att man firar att Jesus uppenbarades för den icke-judiska delen av världen genom de tre vise männens besök. Namnet epifania lever dock kvar på flera språk (ex. spanska, franska och engelska) även i länder där den ursprungliga anledningen (dopet) har fått stå tillbaka för de tre vise männen.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-01-05)

Källor: Bringéus, Nils-Arvid (1999) Årets festdagar Carlssons Bokförlag:Stockholm

P:n Nilsson, Martin (1936) Årets folkliga fester

Catholic encyclopedia – Epiphany (läst 2013-01-05)

Saints and Feasts – Greek Orthodox Archdiocese of America

Vår Herres Jesu Kristi Dop – 2011 (Franciskusgården)

Profilbild för Okänd

När firas ortodox jul?

av

Kort svar: De flesta ortodoxa kristna firar juldagen den 7 januari eftersom man använder sig av den julianska kalendern som ligger tretton dagar ur fas jämfört med den gregorianska.

De allra flesta (inte alla) kristna firar jul och de gör det på samma datum – 25 december. De flesta ortodoxa kristna firar dock sina julafton den 6 januari och juldag den 7 januari.

Anledningen till att den ortodoxa julen infaller den 7:e januari beror på att flera ortodoxa kyrkor följer den julianska kalendern, istället för den gregorianska.

Bakgrunden till att den ortodoxa julen (liksom påsk, pingst och alla andra kristna högtider) inte infaller på samma datum som den gör i de flesta kristna länder är alltså att man använder olika kalendrar. Inom den ortodoxa kyrkan använder man sig av den julianska kalendern och inom den katolska och protestantiska kyrkan använder man den gregorianska.

Ljuständning

Den julianska kalendern är den kalender som Julius Ceasar låg bakom och som introducerades i Romarriket åren före vår tideräknings början. Den gregorianska kalendern är en modifierad variant som skapades av påve Gregorius under 1500-talet.

Skillnaden mellan den julianska och den gregorianska kalendern ligger i hur man beräknar skottår. I den julianska kalendern är alla år som är jämnt delbara med fyra skottår. Men i den gregorianska kalendern så:

hoppade [man] över skottdagarna varje jämnt hundratal år om hundratalssiffran inte är jämnt delbar med fyra

Anledningen till att den gregorianska kalendern utvecklades var att den julianska kalendern hamnade 11 minuter ur fas i förhållande till exempelvis vintersolståndet och vårdagjämningen varje år. På 128 år blir det ett helt dygn och på medeltiden hade felet växt till nästan två veckor (därför kunde vintersolståndet infalla på luciadagen).

Så på 1500-talet bestämde den dåvarande påven Gregorius XIII att en ny kalender skulle införas. Olika länder bytte kalender vid olika tidpunkt vilket ledde till att tiden räknades på olika sätt i olika delar av Europa under ett antal sekel. Ryssland bytte inte kalender förrän på 1900-talet och den ryskortodoxa kyrkan använder fortfarande den julianska kalendern i religiösa sammanhang. Därför firar de flesta ortodoxa kristna julafton 6 januari (som är 24 december i deras kalender) och kommer så göra fram till år 2100.

Skrivet av Mattias Axelsson (2013-01-02)

Källa: ”Nu är det jul igen – för ortodoxa kristna”. SvD 2011-01-07

Kalendrar ur fas | Forskning & Framsteg